Aftonbladet – 4 april 1870, sida 3

X btsändes redan på 1840-talet, på finska statens bekostnad, flere omsorgsfullt utrustade expeditioner till Kuusamo och angränsande socknar af norra Finland, för att med afseende å en möjlig guldhalt undersöka dervarande flodbäddar. Genom. dessa expeditioner blefvo visserligen geologernas förutsägelser besannade, i det man fann guld närstan öfverallt i flodbäddarnes sandlager, men alltid endast i ytterst ringa mängd. Undersökningarne afstannade derföre efter några år på finska sidan helt och hållet. De blefvo dock ungefär 20 år senare åter upptagna i Norge, med anledning af den geologiska undersökning af Finmarken, som geschworner Dahll erhöll i uppdrag att på norska statens bekostnad utföra. Dahll anställde vaskningsförsök med sanden af åtskilliga i Ishafvet mynnande elfvar, och fann den ganska riktigt guldförande. Såvidt jag känner, har man dock ej heller här lyckats träffa några verkligt arbetsvärda sandlager. Äfven i Finland upptogs undersökningen nu ånyo, en guldletarexpedition utsändes åter under hr Lihrs ledning, denna gång till norra Lappland. Här fann man flodbäddarne visserligen mer guldförande än i Kuusamo, men dock ej rikligt nog för att vara arbetsvärda. Bättre framgång hade deremot 2:ne till fäderneslandet från Kalifornien och Australien återkomna guldvaskare, hvilka sistlidne sommar företogo sig att på egen hand söka sin lycka bland Lapplands ödemarker. Vid den i södra delen af Enare sjö mynmnande Ivalolaki träffade desse en bank ej allenast guldförande utan äfven rikligt guldförande, att döma efter den betydliga skörd, som hemfördes af desse, knappast med någon utrustning försedde och med tusen svårigheter kämPn uldletare. Utom guld fann man dessutom land de mången gång flere dukater tunga guldstycken som hemfördes, en eller annan liten platinabit, ett fynd såtillvida märkligt, att platinan och platinagruppens metaller aldrig förut blifvit funna inom Skandinaviens eljest på intressanta mineralfynd rika granitregion. Att de guldförande lagren utbreda sig äfven öfver den svenska delen af Lappland torde icke kunna betviflas, ehuru möjlighet förefinnes, att sistlidne sommars rika guldskörd berodde på en sällan eller aldrig återkommande lyckans slump. Flere städer på kontinenten firade sgistlidne år en minnesfest med anledning af fosforns upptäckt för två hundra år tillbaka af den ruinerade köpmannen och för detta soldaten Brand i Hamburg. Året gick hos oss i detta hänseende obemärkt förbi, och dock borde vi haft en dubbel anledning till en dylik minnesfest emedan fosforns närvaro i mineralriket och i djurens ben jemnt ett sekel senare upptäcktes af svenskarne Scheele och Gahn, hvarigenom Brands förut i praktiskt hänseende värdelösa iakttagelse blef epokgörande för industrien, åkerbruket och metallurgien. Vid den akademis årsfest, som ej allenast räknat Scheele och Gahn bland sina ledamöter, utan äfven på mångabanda sätt uppmuntrat deras arbeten och forskningar, skulle det kanske med anledning häraf vara på sin plats att kasta en kort återblick på detta ämnes underbara historia. Vi blefve då i tillfälle att se hurusom alkemisternas under en följd af sekel med outtröttlig ihärdighet fortsatta grubblerier slutligen liksom kulminerade i Brands märkliga upptäckt, huru densamma, genom en tillfällig likhet i vissa af den nyupptäckta fosforns egenskaper med dem, som sagan tilldelat den vises sten, väckte inom alla klasser och alla bildade länder ett oerhördt uppseende, så att ett stycke af detta gula, vaxlika, sjelflysande ämne betaltes med mångfaldiga gånger dess vigt i guld, hurusom vidare, då de med egandet af detta ämne förenade förhoppningar svekos, fosforn ljusbäraren snart nästan bortelömdes ända tills Scheele och Gahn visade, hvilken betydande roll fosforn spelar i naturens hushållning, och tillika lärde os3 att framställa densamma och dess salter i stor skala och till ett pris, tusen gånger billigare än förut, med den påföljd, att detta nu billiga, af intet fördomsskimmer omstrålade ämne småningom blifvit oumbärligt för 19:de seklets industri och framförallt ett oundgängligt. vilkor för meddelandet af ny växtkraft och gtyrka åt det gamla Europas genom upprepade skördar utmattade åkerfält. Den knappt tillmätta tiden medgifver mig dock endast att här erinra derom och i sammanhang dermed omnämna, att sistlidne år ett mäktigt fosforhaltigt konglomeratlager blifvit I upptäckt i Dalarne. Såvidt de ofullständiga undersökningar gifva vid handen, Bom under vinterns lopp kunnat anställas på den snöbetäckta marken, lär lagrets mäktighet tillräcklig för en mångårig bearbetning i stor skala och upptäckten lofvar I derföre att blifva af vigt för vårt lands rationella J åkerbruk, för hvilket lätt tillgång på fosforsur kalk Tlutgör ett nödvändigt vilkor. I Den på riksmusei mineralanalytiska laboratorium utförda kemiska undersökning af de, den första I dagen af sistlidne år, vid Hessle i Upland nedI fallna meteorstenarne är nu fulländad. Det har ; härvid visat sig, att de egentliga meteorstenarne från detta fall bestå af en porös, aggregerad, men l icke, såsom Laplaces teori tyckes fordra, smält I massa af silikater och metalliska partiklar, bildade af svafvel och nickel-jern, hvartill komma kromljern, tydliga spår till organiska ämnen, m. m. SåI tillvida öfverensstämma således stenarne från vårt I svenska meteorstensfall fullständigt med en mängd l andra under sistlidne sekel nedfallna meteoriter. De innehålla icke såsom en nyligen i London un; dersökt meteorit, i hvilken Maskelyne funnit svafvelkaliam och en titan-kalciumförening, några nya, oväntade mineralbeståndsdelar, och vår kunskap lom dessa gåtfulla kosmiska kroppar skulle såleI des genom det svenska meteorstensfallet ej i nå) gon väsentlig mån vidgats, om ej den gynnsamma omständigheten inträffat, att fallet egt rum meUl dan marken var snöhöljd och man till följd deraf TI på den hvita snön med lätthet kunde upptäcka d varje främmande partikel. Härigenom blef man Ii tillfälle att tillvarataga ett fint, svart stoft, som 11 nedföll samtidigt med meteorstenarne och som utgöres af ett kolvätehaltigt kol, inblandadt med lett efter ämnets förbränning qvarblifvande olivins I artadt silikat, i hvilket man bland annat, liksom i de egentliga Hesslemeteorstenarne, med spektralapparaten funnit spår till lithion. . edan vid en föregående årshögtid har jag fäst I uppmärksamheten på den betydelse upptäckten af I organiska ämnen i de från verldsaltet till oss nedfallna meteorstenarne har för frågan om möjligheten och sannolikheten af organiskt lif utom den lilla himlakropp, som vi bebo. Jag behöfver derföre nu ej återkomma till detta ämne. Jag vill endast erinra derom, att Hesslefallet ej allenast lemnar en ytterligare bekräftelse på en äldre, vig tig iakttagelse, utan äfven att detsamma gör de högst sannolikt, att till och med de allmännaste Ti slagen af meteorstenar åtföljas af kolhaltiga sub f stanser, hvilka visserligen oftast under meteoritent Tl korta bana i jordatmosferen antändas och för brinna och dymedelst gifva upphof till det ljus fenomen, som vanligen beledsagar meteorstenfallet men någongång äfven oförtärda nedfalla för at lemna menniskan vitnesbörd derom, att åtminstont I första vilkoret för organiskt lif förefinnes äfver Tlutom vårt jordklot. SERNER eDANMARK.