Aftonbladet – 4 april 1870, sida 3

ter inom kammaren och uttalade BI Mae. st det påståendet, att de skulle vara likgiltiga yt denna reform. Tal. kunde icke tro att de nde vara ointresserade i en. fråga, som på det rmaste rörde deras barns framtid och genom ars lyckliga lösning de satte dem i stånd att ra sig fria och oberoende af börden och rikemen, enligt den satsen: bildning är styrka, kumap är bröd. Tal otesterade på förhand emo sådan tolkning af motionen, att han dermed ulle vilja göra något intrång på religionsundersningen; han hade endast åsyftat dess förbättig, liksom förbättring af undervisningen i allänhet, så mycket mera behöflig för oss, som det dast är genom högre odling en numeriskt svag tion kan motstå sina mäktiga grannar. Hr Witt. De af den föregående tal. åberopade fror vore ej tillförlitliga för att ådagalägga af sva många barn folskolorna besökas, de uppgifva dast det antal som pjutit undervisning vid injektörernas besök; men som skolorna i många rsamlingar voro flyttbara, gällde inspektörernas opgifter blott den sista der skolan hölls vid beket. Såsom inspektör hade tal varit i tillfälle kttaga, att folkskolan flitigt besökes och att unsrvisningens qvalitet icke heller är så underhalsom motionen angifver. Så t. ex. hade han ke hört hört, att bibeln utan förklaring läses verk r vers, kapitel för kapitel, utan att man i stält läser ett stycke, ett helt för sig, i sammanang med bönen, och beledsagar det med förklangar och tillämpningar. Äfven i afseende på revionsundervisningen hade inspektörerna intygat t ett fortskridande till det bättre vore tydligt. vad beträffar omöjligheten för skolläraren att inna med alla ämnen, så vore det väl ej svårare ir honom, som särskildt uppfostras till lärareallet, att tillfredsställande meddela religionsunderisning än, såsom motionären föreslagit, för andra kmän som, i händelse af förfall för presten, derI skulle anlitas. I det distrikt som tal. inspeksrade utgjorde skolornas antal 6 i medeltal om hvarje församling; och då der blott finnes n prestman inom hvarje församling, huru skulle et då bli honom möjligt att hinna resa socknen mkring för att hvarje dag besöka en skola; han kulle i sådant fall försumma det som likväl utör hans egentliga uppgift: pastoralvårdan, såsom attvardsbarnens undervisning, sjukbesök, samtal ned personer som sökte honom 0. 8. v. Den förelagna anoroningen vore således praktiskt omöjlig; sen om man ville undanrödja denna omöjlighet ch bestämma en dag i veckan att till religionsundervisning uteslutande begagnas, så uppstode en edagogisk omöjlighet derigenom, att barnen kulle uttröttas genom undervisning i samma ämne n hel dag igenom. Dessutom, och som allmogen allmänhet sätter föga värde på någon annan än eligionsundervisningen, skulle följden af denna nordning på många ställen blifva denfatt den kickade sina barn till skolan endast den dagen, Jå denna undervisning meddelades. Enannan följd lefve den, att presten icke finge tid att egna sin ippmärksamhet åt de medborliga ämnena och i letta afseende torde han på många ställen ännu ara den insij ste. . Hr Ehrenborg hade förgäfves ansträngt sig. ör att fatta motionens syfte, men några ystranlen hade påmint om amiralen på kavall eri-inspekioner. Under sitt studium af motionen, hade tal. kommit till insigt om, att den genomkorsas af tvenne hvarandra motsägande åskådningssätt, det na uppenbarande den ömmaste omvårdnad om det religiösa lifvet och religionsundervinninger let andra utgörande uttryck för tvifvel och indifferentism. På ett ställe har motionären gifvit presterskapet en ganska allvarsam släng för det sätt, hyarpå detsamma uppfyllt skolstadgans föröskrift att utöfva sorgfällig uppsigt öfver religionsundervisningen, men ändock är han beredd att till detta samma presterskap helt och hållet öfverlemna denna undervisning. Tal. vände. sig mot den ärade reservanten och frågade: Hvem är han? Jo, gaf han sjelf till svar, densamme som den 16 Februari förklarade att sanningen ej är oss gifven, utan endast kan vinnas genom personlig öfvertyge Han hade således i sjelfva verket förnekat en ker objektiva sanningen. Men hvad är folkskolans uppgift i fråga om religionsundervisningen? Jo, att meddela en objektiv uppenbarad sanning. Öch nu vill man öfverlemna detta meddelande till presterskapet, som gått ed på denna sanning. Tal. hade aldrig underskattat reservantens kända liberalitet; men att den skulle sträcka sig så långt, det kunde han icke tro, då den i detta fall uppenbarar brist på konseqvenst, men tal. förnummit att formen just plägade vara reservantens starkaste sida. Det återstod således endast det antagandet, att sanningen på dessa sex veckor vunnit en seger hos reservanten, och tal. gladde sig deråt på hans Vägar Men så glädjande detta än vore, lika beklagligt vore det, att såväl motionären som reservanten, dessa religionsundervisningens vänner, framställt förslag, som skulle leda till religionsundervisningens indragande, emedan det vore oförenligt med presterskåpets öfriga befattningar och syppgifter att egna sin tid åt barnauppfostringen. Motionären hade vis serligen föreslagit inskränkning af de verldsliga -bestyren; men tal. trodde att presterskapet redan blifvit befriadt från de flesta af dem som kunna fråntagas detsamma, och att allra största delen ej lämpligen kunde fråntagas presten såsom herde i en territorialförsamling. — Ser man på prestens egentliga uppgift, som är religionsoch själavården, så måste man erkänna, att han bör vara tillgänglig för dem, som i detta afseende söka honom; men då kan han icke heller hafvå tillfälle att bli barnalärare, hvilket ju är skollärarens uppgift. Visserligen har man drat somliga seminarier och lärare för pietism; men motionären borde åtminstone icke ha något att invända deremöt, han som så varmt uttalat sig för att religionen bör blifva en hjertats sak. Om motionären velat helt och hållet borttäga religionsundervisningen från folkskolan, så skulle tal. gifvit honom rätt, likväl under förutsättning af kyrkans och statens fullkomliga skilsmessa. Hr Grafström utvecklade i ett längre antörande de skäl, som förmådde honom att bifalla reservationen. Hr Åke Andersson trodde, att motionären varit ledd af de bästa och renaste afsigter, men ansåg likväl att motionen icke förtjenade annat öde än den tvifvelsutan skulle få; ty om den blefve antagen, skulle den tanken nppstå hos många bland allmogen, att detta vore dem första minan, som blifvit anlagd för att spränga den sanna religionen i luften. v Statsrådet Carlson ansåg väl att det ej vore förenligt hvarken med skolan eller presterskapets uppgift att helt och hållet skilja religionsundervisningen från folkskolan, samt framhöll äfven de praktiska svårigheter, som uppstode för ett lifligare deltagande i denna undervisning från presterskapets sida. I sådana församlingar, som blott hade en å två skolor, och deras antal utgjorde omkring 700, borde dock något kunna göras i 1 denna riktning lika väl hos oss, som på många I ställen i utlandet. Tal. hade infordrat uppgifter från inspektörerna i detta hänseende, och er ållit ; upplysning att presterskapet endast på omkring 50 ställen deltaga i religionsundervisningen i skolorna, och att dessa prester förklarat sig hågade att fortsätta dermed. Detta bevisade åtminstone, att tanken vore riktig och inom vissa gränser äfven praktiskt verkställbar. Att denna undervisning skulle verka välgörande, framginge tydligt af prestens djupare insigter och det närmare förhållande, ; hvari han på detta sätt skulle komma till sina församlingsboer ända från barnaåren. Sannt vore visserligen att han mången gång skulle bh förhindrad, men så skulle å andra sidan konfirmandundervisningen äfven betydligt underlättas. För sin del vore tal. sinnad att bidraga till denna frågas lösning: N Hr Kolmodin hade icke så fint öra för musik som en föregående talare, att han. kunde upptäcka två disharmonierande grundtoner i motionen. Deremot hade han funnit tvenne andra toner genomljuda densamma, nemligen nit för folkskolans utveckling och för ungdomens religionsundervisning. an An Inta mit Aer