Aftonbladet – 4 april 1870, sida 2

Jag anser att ni har handlat alldeles rätt, mrs Penn., svarade han vänligt. Hafva vi en hustjut — ju mera vi äro på vår vakt, desto bättre. Tag noggrannare vård om edra nycklar hädanefter, och hvad spetsen beträffar, skall ganska säkert mrs Chandos ersätta — Sir! Mr Chandos! intöll hon häftigt. För all del, var god tala inte så — jag blir då verkligt ledsen öfver att ha nämnt något. Förlusten är ju alldeles ingenting. Hon gick. Under hela samtalet hade jag icke sagt ett enda ord, icke ens nämnt att mina reskoffertar blifvit öppnade. Jag kunde icke förmå mig att anklaga Lizzy Dene. Dessutom föreföll mig saken full af motsägelser, såsom jag af mr Chandos nästa yttrande fann att den äfven föreföll bonom: Jag kan inte utgrunda allt detta, såvida vi ej ha två långfiograde personer här i huset. Att en af tjenstflickorna lagt sig till mrs Penns spets, befarar jag, men det är knappt troligt att hon haft begär efter min anteckningsbok; hvad skulle en af hennes klass med den? I schatullet låg åtskilliga effekter a! värde: en pappersknif af guld, ett dyrbart sigill och åtskilligt silfvermynt. Det bästa blir att vi gifva oss till tåls och under tiden taga noga vara på våra nycklar, tillade han och gick. Jag sjöng sakta min visa till slut och derefter ytterligare ett RA hvarefter jag gick upp till mitt rum. Vid dörren till biblioteket stod mrs Penn. Kan ni säga mig, miss Hereford, om mr Chandos har gått till vestra flygeln? Jag tror det. Han lemnade salen straxt efter er. Jag är så ledsen öfver att jag inte träffat honom! Hvad skall han tänka om mig? Ni märkte väl min försummelse?