Aftonbladet – 2 april 1870, sida 3

, tänkta på anskaffandet af någon ny. Således ha vi en dyrköpt och bedröflig erfarenhet om hvad det vill säga, att till dylika ändamål använda byggnader, som icke äro särskildt lämpade för det bruk, man af dem vill göra, och stödd på denna erfarenhet frågar jag huruvida det kan finnas ringaste skäl att nu vägra bifall till detta anslag, genom hvilket vi skulle kunna vara förvissade att erhålla en biblioteksbyggnad, nppförd i enlighet med nutidens fordringar på en dylik byggnad, och värdig de litterära skatter, som äro ämnade att der inrymmas. Vi äro stolta öfver vår historia och dess ärorika minnen, som nu uppmärksammas af lärde män i alla länder, men när desse från alla håll anlända hit för att i våra urkunder erhålla kännedom om vår historia och genom öfversättningar till sina egna modersmål göra densamma känd för alla civiliserade folk, då hafva vi icke annat att visa dem än skrubbar, hvarest de knappt kunna få ostörda titta i de böcker och de handlingar, hvarutaf de för sina forskningar äro i behof, långt mindre studera dem på ett sätt, som kan lända den historiska och vetenskapliga forskningen till gagn. Detta böra vi noga bemärka och när vi derjemte betänka, hvilka ovärderliga litterära skatter, som förvaras i det k. biblioteket, så kan jag för min del icke finna annat, än att det är af yttersta behof påkallade att för detsamma erhålla en sådan lokal, som vore fullt ändamålsenlig samt de dyrbara samlingarne och nationen fullt värdig. Då jag under den diskussion, som här angående detta ämne uppstått, icke hört någon enda af de representanter, som haft lyckan att genomgå våra lärda skolor, sätta sig emot detta anslag eller förklara detsamma vara öfverflödigt, så vädjar jag fill representanterna inom denna kammare, utgångna från den egentliga allmogens krets, och till eder, mina ja vänner af bondeståndet, som med frikostig hand voterat så många anslag till bildningens och upplysningens fromma, huruvida vi skulle vägra detta anslag; väl vetande att ju mera lät och bogvämlighet man bereder vetenskapsmannen att genomforska våra rika litterära skatter, desto mera sprides upplysningen till våra lägre kretsar, som icke ega tillfälle att i våra lärda ee inhemta en omfattande och vetenskaplig ing. Det torde tillåtas mig att till slutet göra ett litet tillägg, som, ehuru icke egentligen hörande till saken, ändock icke alldeles torde vara ur vägen att bemårka. — Det har nemligen förvillat mången att denna dyrbara boksamling benämnes det kongl. biblioteket, och man hyser i allmänhet på landet den tanken att detta bibliotek är konungens personliga, eller den kongl. familjens, tillhörighet. Att så icke är förhållandet det veta vi mer än väl, men att denna åsigt på landsbygden är ganska allmän, är en känd sak. Den nu begagnade benämningen å det kongl. biblioteket har ock icke alltid varit densamma, ty utik. brefven den 22 December 1766 och den 19 Februari 1799 benämnes detta bibliotek för Riksbibliotheketx, som väl också torde vara den egentliga och rätta benämningen. Det är visserligen icke min afsigt att nu begära framställning öm proposition i detta ämne, men jag tillåter mig tro att hr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet vid något lämpligt tillfälle möjligen skall finna anledning så föranstalta, att ifrågavarande bibliotek må återfå sin rätta benämning såsom utmärkande att den är en statens, en nationens dyrbara egendom. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i denna fråga. Hr Rundgren: Det är en glädjande företeelse, att under hela denna diskussion blott en enda röst motsatt sig förslaget under anvisande af en annan utväg att nå det åsyftade ändamålet, men att alla djriga talare, som yttrat sig emot statsutskottets fö. betraktat saken såsom en tidsfråga, i det de icke velat bestrida dess nödvändighet utan allenast förklarat att vi för närvarande icke hafva råd att göra uppoffringar för det ifrågasatta ändamålet. Jag vill nu icke upprepa hvad som i detta hänseende blifvit af föregående talare anfördt till vederläggande af en dylik åsigt; jag åtnöjer mig med att i nämnde hänseende förena mig med dessa talare, då jag anser, att vi äfven under nuvarande förhållanden böra bereda tillgångar för en nationalangelägenhet sådan som denna. Men jag vill erinra derom att då det nya representationsförslaget gick igenom, den gamla representationen aktade såsom en af sina främsta omsorger att anskaffa lämpliga lokaler för den nya — icke blott derföre att dess medlemmar skulle hafva tillfälle att sinsemellan tala, utan just derföre att de skulle tala till hela folket. Och den nya representationen sjelf har, allt ifrån första dagen intill den dag, som i dag är, icke skytt några kostnader för att göra det godt och beqvämligt för kamrarnes ledamöter. Mina hrr! Nu komma i dag till oss alla tiders stora andar, tänkare, forskare, statsmän, skalder, dessa store män som bära till oss qvintessensen af gångnafoch närvarande tiders andliga arbete, desse män, dem vi hafva att tacka för vår bildning, de komma till oss, bedjande om ljus, luft och frihet, att tala till folket. Skola då vi icke hafva något annat svar än ett bleklagdt nej på deras böner? I dag träder denna stora kulturfråga för första ången fram för den nya presentationen, svaret orde då icke blifva tvifvelaktigt. Det kan icke blifva annat än ett hjertats ja på den frågan, om vi vilja bereda ett värdigt rum för bevarande af de verk, som dessa förgångna tiders stora andar vifvit oss i arf. Vilja vi icke så svara, då hindra vi dem att tala till hela folket, då lägga vi ett mäktigt hinder i vägen för spridande af den allmänna bildning, hvars målsmän vi ju vilja i främsta rummet vara. Låtom oss derföre icke behanda lenna fråga såsom en tidsfråga utan såsom en lifsråga betänkande att hvarje ögonblick vi uppskjuta vegynnelsen och fullbordandet af den nu föreslagna viblioteksbyggnaden, är en förlust för nationen, efersom det är ett skrinläggande af de dyrbara skater, som nu gömmas i de trånga mörka salarne. Ved en sådan uppfattning af frågans betydelse, can jag icke annat än yrka bifall till utskottets remställan. a a