Aftonbladet – 2 april 1870, sida 2

gång tog förskräckelsen herravälde öfver mig, då jag kastade ännu en blick på den mörka skepnaden och:jag flydde — jag ilade så hastigt, som om det gält mitt lif, nedför trappan, öfver den upplysta förstugan och ini eksalen till mr Chandos. Har pi skrifvit af brefvet? frågade han. Ni glömde visst att ert tå stod islaget och nu har kallnat? Jag kunde icke svara genast, men sjönk ganska blek ned på stolen. ij Ni ser ut liksom ni hade sett ett spöker, yttrade han skämtsamt. I stället för att svara utbrast jag i nervös gråt. Mr Chandos steg genast upp och kom fram till mig; hela hans väsende var förbytt i innerlig välvilja. Har någonting uppskrämt er, miss Hereford ? Jag kan inte få reda på madame de Mellissios bref., var allt hvad jag, missnöjd öfver min egen svaghet, kunde svara. Det kan ej vara anledningen till en så häftig sinnesrörelse. Ni har blifvit skrämd, säg mig hvad det är, miss Hereford, sade han med det lugna, bestämda sätt som nästan aldrig kan trotsas. Jag kände det åtminstone ej och omtalade för honom hela händelsen, endast med undantag af hvad Lizzy Dene yttrade och mina misstankar mot henne. Jag nämnde således blott att honihade öppnat dörren för hastigt; att mitt ljus derigenom hade blifvit släckt och hvad jag sedermera sett. Säkert en af trädgårdsdrängarne, genmälde han lugnt. Hvarför skulle det förskräcka er? : Att, enligt husets bestämda befallning, aldrig någon af trädgårdsbetjeningen stannade ute efter skymningen, det visste jag. Nej, svarade jag, det var spöket Och sedan