Aftonbladet – 1 april 1870, sida 2

— En björnjagt i Lappmarken. (Medleladt tidningen Westerbotten.) Då lappmännen, röderne Johan Johansson och Christoffer Johanson från Wilhelmina, den 12 Mars ungefärligen mn fjerdedels mil ifrån Tegsnäs by i Fredrika soccen, försedde med en tre qvarts aln lång lodbössa ch, såsom vanligt, åtföljda af sina renhundar, rände ikring sin renhjord, blefvo de varse att i on tvärbrant backe snön hade en besynnerlig brun färg, och, då derjemte deras hundar stannade och skällde vid ett derstädes befintligt hål, började laparne misstänka, att en björn möjligtvis der kunde hafva sitt ide, hvarföre de, emedan backen var så tvärbrant, att de icke kunde komma dit upp med skidor, löste af sig dessa och till fots trädde dit upp, ställande sina skjutstafvar i kors för det af hundarne utvista hålet — men då blef, såsom laparne uttryckte sig, en sådan rörelse under deras ötter, att hela jorden dundrade, och i detsamma kommo fyra (4) stora rytande björnar framrusande. Lapparne blefvo till en början mycket förskräckta, men hemtade sig snart, och efter hållen rådplägning beslöto de, att den ene utaf dem skulle begifva sig till den helt nära belägna byn efter undsättning — emedan de med den lilla bössan icke vågade angripa så många bestar — och den andre skulle under tiden vakta bjöpnarner Då dessa emellertid icke nöjde sig med defensiven, utan började gå anfallsvis till väga, ville lappen, som kände sig säker på sina skidor i den djupa snön, försöka hvad Han kunde uträtta med den lilla bössan, och lyckades verkligen, på nära håll, med ett väl riktadt skott döda en af bestarne. De qvarlefvande björnarne blefvo då bragta till det största raseri och kommo alla tre med gapande käftar rusande mot honom; men emedan lappen på sina. skidor med lätthet i den djupa snön kunde retirera undan dem, så tycktes björnarne fatta ett annat beslut nemligen reträtt till den närbelägna stora Lögdasjön, hvarest var mycket grund shö. När lappen märkte detta, hittade han på en krigslist, som estod deruti, att han retade björnarne så, att de åter togo till offensiven, hvarigenom han kunde locka dem åter upp mot berget, der snön var djup. Undsättning ankom nu ifrån byn, bestående; af Erik Pålssons tvenne unga och raska söner, af hvilka den ene, Paulus Johan, var en säker skytt, samt den andre lappen Johan Johansson. Dessa voro likväl så illa rustade, att de medhade blott en hagelbössa, till hvilken de stöpt kulor, men, hvad värre var, blott några få knallhattar. Derföre fattades det beslut, att Paulus Johan såsom säker skytt, skulle föra geväret, men ej aflossa sitt skott förr än björnen var honom in. på på lifvet. Detta skedde ock. Lapparne jagade. björnarne och Paulus stod stilla och väntade till dess besten kom så inom skotthåll, att han var säker om att träffa. En af björnarne var honom så nära, när skottet aflossades, att blod från björnen sprutade på skyttens händer. För hvart skott föll så en björn. Tre björnar blefvo på sådant sätt fälda, men mörkret inbröt, hvarföre den fjerde måste lemnas till morgondagen. Tidigt på söndagsmorgonen, den 13 sistl., voro jägarne åter ute och efar ETERN SIRENEN NERE