Aftonbladet – 31 mars 1870, sida 3

s 1 läser fu ett bref, som han bekommit från Noir, fadern: ; ; sParis den 19 Mars 1870. Ehuru sjuk, gick jag ut den 12 Januari, Victor Noirs begrafningsdag, kl. half 9 på morgonen, för att för sista gången se hönom. Ankommen dit, fann jag honom offentligt förevisad. Alldeles ensam gick jag likt en främling dit upp; jag såg honom ligga utsträckt på sitt dödsläger; jäg beItraktade Honom ett ögonblick, tryckte ett finger mot hans panna oc ttalade de enda. ord, som jag Yerkligen yttrade i likrumitieti Victor, hör mig, din far begär blott en sak, rättvisa! Ingen rättvisa af furstar mot en man af folket, utan laglig, ärlig och verklig rättvisa; eljest tager jag min tillflygt till min rättighet. En korsikan har dödat ( dig, såsom körsikah Skall jag handia. Derpå aflägsnade jag mig ensam och släpaGg fnig till fots hem kl. half 10. J. Salmon.s Jag har fullgjort detta värf inför er. Jag skall Jnu bevisa, att den anklagade begått ett mord, som af ingenting rättfärdigås, OCH jäg rör, att min uppgift skall bli lätt. Mot den anklagade åberopar jag blott en grundsats, jemnlikhetens stora grundsats. Man proklamerar med hög röst allas jemnlikhet inför lagen. Om den i detta fall hade blifvit iakttaget, gkulle jag icke, ha pågon stor möda att ådagalägga sanningen för er. Jag öfvergår till rättegångsfrågan, utan att uppehålla mig vid de episoder, som förefallit. Tron I, att det skulle ha varit en privatman tillåtet att efter brottet låta ränner komma till fig för att med dem utarbeta ett försvarssystem? Mina herfaf, gränsken huru rättegången inleddes. I början gör man inga konstateringar. Kommissarien aflägger ett besök hos hans höghet: Kl: 6 på aftonen föres prinsen ändtligen till contiergerigt, der hah har full frihet att mottaga hvem som helst. För honom var det en ständigt öppen boning, i hvilken han såg sig omgifven af tjehstemän, som skulle föra rätttegången mot honom. Man har fagt, att man till hvad pris som helst måste förtaga den förhatliga karakter, som fakta i sig sjelfva erbjödo. Och derefter hängaf man sig åt heroisktkomiska ansträngningar för att kunna bevisa en provoteting. oo Floquet visar, huru man utfunderat försvärssystemet, huru man uppfiskat utkastade fraser till stöd för detta, och huru man uppdiktat en verklig komplott mot prinsen. Om prinsen är den lojala, hederliga och aktningsvärda person, som hans vitnen beskrifva honom vara, huru kominer det sig då, att han i den konstituerande församlingen varaf alla sina kolleger mindre omtyckt och icke gerna sedd. Hvarföre har han icke efter kejsardömets införande varit mera omtyckt och hellre sedd? Skälet dertill ligger icke i prinsetis politiska åsigter, ty han har aldrig varit någon politisk man. Floquet öfvergår nu till de förhållånden, som gjorde Groussets utmaning till prinsen oundviklig. I hans tanke hade Victor Noir och Fonvielle de försoniigastöatsigter. Om tågon var intagen af hämndbegär, så var det den, som skref brefvet till Rochefort. Må vi granska personernas karakter, fortfor advokaten. Hvad har man andragit mot Victor Noir? Man kan icke förebrå honom någonting annat än en smula för mycken liflighet. vad hr de Fonvielle angår, så är han en hetlefrad, men fullkomligt hederlig man, som jag högaktar och älskar som en bror. Man har försökt nedsätta hans heder. Man skall aldrig lyckas deri. Låtom oss öfvergå till prinsen; hvem af de tre personerna vid detta sorgliga uppträde är den våldsammaste? Den anklagade! Ja, ty han har redan en gång blifvit dömd till 200 fr. böter för en örfil, som han gaf folkfepresentanten Gastier. Han visade år 1849 domstolen icke större aktning än år 1870. (Prinsen, afbrytande honom, utstöter några ord, som man ej kan höra.) Adv. Floquet fortsätter: År 1831 dömdes prinsen af den påfliga domstolen för mord. Han är en äfventyrare. I Carrie återfinna vi honom inblandad i Slagsmål med gensdarmeri. (Prinsen infaller ånyo: Det är således en komplott mot mig, för att bringa mig ur fattning.) Pres. Nåväl! Låt då denna komplott komma på skam! Presidenten afslutar nu sessionen beträffande det Bonaparteska målet, men förklarar den åter öppnad för det Fonvielleska intermezzot. Prinsen föres ut, och Fonvielle inträder. Två gensdarmer åtfölja honom. Han tager plats på de anklagades bänk. Generalprokuratorn Grandperret hemställer till domstolen, om den vill afhöra de skriftliga vitnesberättelserna eller förhöra vitnen. Adv. Laurier yrkar i Fonvielles namn målets uppskjutande, på det att vitnena må kunna inkallas. Pres. Låt genast kalla fram dem, de äro ju här. Laurier. Godt! Vi äro beredde. Centrolkommissarien vitnar först. Jag har hört Fonvielle ropa: Ni har mördat Noir! Vågar ni se på mig och säga, att ni icke på ett fegt sätt mördat min vän! Ni är en lönmördare! Till döden, till. döden ! Fönvielle medgifver sig ha sagt allt detta, utom orden: till döden, till döden ! Pres. Det är tillräckligt ändå. Fonvielle. Jag är ledsen öfver mina ord, ty en anklagad är berättigad till vissa förmåner. Pres. Det är ej fråga om den aktning, som en anklagads ställning kräfver, utan om den aktning, som tillkommer domstolen. Fonvielle. Jag upprepar, att jag är ledsen deröfver. Vidare höres en gensdarmerikapten, fyra gensdarmer samt herrarne Archimboult och Hametin, hvilka alla bekräfta centralkommissariens berättelse. Deremot förneka Millitre, Arnould, Claretie, Siebecker och Habeneck, hvilka åberopas på svarande sidan, att Fonvielle uttalat orden: till döden! till döden! Habeneck sade särskildt: Man ville hålla Fonvielle tillbaka, men jag sade, att det var öfverflödigt, ty han utstötte blott ett rop, som kom från bjertat. Denna anmärkning ådrager vittnet en sträng tillrättavisniog af presidenten, som beklagar de anfall, för hvilka den anklagade är utsatt. Fonvielie står fast vid, att han ej yttrat orden till döden!, i hans mun vore de nonsens. Pres. Det hade varit en utmaning. Generalprokuratorn yrkar tillämpning af art. 2i Ingen af den 17 Maj 1819 om förnärmelse mot dom. stol. Adv. Laurier håller ett kort, mycket moderat försvarstal. Öfverallt har lidelsefulihet öfverhand i denna rättegång. Kan den anklagade ursäktas, så kan Fonvielle det också. På hans sida ligger ej någon afsigt, som verkligen konstituerar ett brott. Det är blott fråga om häftiga ord, som riktats mot en anklagad, som sjelf visat sig vara häftig. I alla händelser blir öfverseende det bästa sättet at skipa rätt. Domstolen aflägsnar sig för att öfverlägga. Kl. a8 inträder den åter, antager i sitt utslag, att orden: till döden! uttalats, medgifver mildrande . omständigheter och dömer Fonvielle till 10 dagars fängelse och 50 fr. böter. Utslaget väcker verklig öfverraskning och gör ett godt intryck, ty man hade väntat en strängare dom, då lagen tillstädjer från 3 månaders till 5 års fängelse. Sessionen afslutas under högsta uppståndelse. Kl. är ungefär 3,8. Utanför justitiepalatset är en ofantlig folksamling, som blott långsamt skingrar sig. Kl 9 finnas ännu stora grupper qvar. RIKSDAGEN.