Aftonbladet – 31 mars 1870, sida 3

fom MO oOWw b i Rättegången imot prins Pierre Bonaparte: Torsdagens gössiön, hvilken, som vanligt börjar kl. btraxt efter 11, är den oroligast af dem som hittills egt rum och öftergar e stund genom Fonvielles tppttädande till verk lig storm, De förnämsta vitnesmålen, son .Jdenna dag afgåfvos, äro de som röra prin sets förhållande i Algier och Fenvielies sa som garibaldian i Italien. De första vitnen: ha ingenting synnerligt att meddela. Henr; de la Garde, medarbetare i Pays, har strax efter händelsen jemte Paul de Cassagnac be: JsÖkt prinsen och då på hans kindben obser. verat en blånad, stör söm ett fem-francs. Istycke. Några restauranter och kafvärdai intyga att Victor Noir varit af ett mycket hetlefradt lynne och i deras lokaler ofta varit i gräl. En af dem, hr Bouvet, gör dock tillika rättvisa åt hans förträftliga karakter — Galaud, vavenfabrikant, förekallas nu för at intyga, att prinsen alltid bär på sig en revolver Han berättar att han en dag besökt honom. V 280 plats på en softa. Prinsen framtog ur en låda en af mina revolvrar. Vi samtalade häröm, och då jag kritiserade don ömerikanska revolvern och påstod att bäån ej hade samma säkerhet som min, hvilket gjorde honom farlig, så drog prinsen upp ur fickan en af dessa revolvrar — han var laddad — och erkände riktigheten af min anmärlke ning. Jag är i tillfälle att bestyrka, att prinben hvar dag brukade skjuta till mål och dervid ofta begagnade sig af sin tevolver. Nu komfnöer turen till de f. d. officerare, som tjento tillsammans med prinsen vid Zaachtas belägring. De intyga allesammans prinsens tapperhet. Den förste är brigadgeneralen Piombin, 60 år gammal. Generalen är liten till växten, med kort hals och bronserad hy. ban har länge tjenat i Afrika, I följd af eh gammal blessyr kan han, när ban skall gå vitneseden, ej lyfta armen, utan endast Bträcka ut handen. Han hade tjenat tillsammans med den anklagade i Afrika. Der,, såger han, såg jag honom för första gången. Han väckte allas vår beundran, Det känna marskalk Canrobert och andra genöraler intyga. Lika tapper som han Vär, lika höflig var han äfven såväl met underordnade som mot förmän. Advokaten Laurier. Kan vitnet upplysa, hvarför den anklagade lemnade tjensten? General Plombin. Prinsen fick en särskild beskickning. Man fruktade att han skulle falla ett offer för sin tapperhet. AdY. Laurier. Men under hvilka omständigheter skedde hans afgång? Gen. Plombin. Det vet jag icke Jag vet blott, att han afreste i en särskild mission. Adv. Lauries. Ni menar väl demission? Vid dessa ord rusarden anklagade ursinnig upp och protesterar med högljudd stämma, . Adv. Laurier (med mycket lugn). Med förlof, hr president. Jag begagnade mig af ett fullkomligt passande uttryck, som till och med här är eufemistiskt. Jag upprepar alltså min fråga. Gen. Plombin. Han afgick i en särskild mission, Det är allt hvad jag vet. Man sade vid detta tillfälle att generalen dermed blifvit lättad från en börda (sorl); hvad skulle man också ha sagt ilandet, om en kusin till presidenten, enfolkrepresentant, fallit offer för sin tapperhet? (Sorlet tilltar.) Adv. Laurier. Man skulle ha sagt, att han med tapperhet fallit på ärans fält. (Bifall.) Det andra vitnet är öfverste Touche, äfven ur tjenst. Han säger ungefär detsamma. Han väcker någon munterhet, då han yttrar, att prinsen genom sin kallblodighet och sin örnblick eldat sina kamraters mod. Nu framträder vitnet kapten Lopis. Han talar med en stark sydlig brytning, och man förstår honom knappt. Han afger, liksom de öfriga, intyg om prinsens uppförande. Knappt har vitnet dragit sig tillbaka förr in den anklagade reser sig upp och utropar: pHr Laurier har roat sig på min tappre kamrat, öfverst2 Touches bekostnad, hvilken jag en gång såg falla två steg ifrån mig med en kula i bröstet, och om han också ej är någon talare, så har han dock visat sig ha mera mod och hjerta i bröstet än den fega faktion som ni tillhör och som för en hotelse tager till flykten. (Starkt larm. Utrop af de mest skilda slag. Äfven några bravorop.) Laurier. Domstolen fordrar att vi bete oss aktningsfullt mot den anklagade. Han kan intyga att ni gjort detta; men jag ber tillika få lästa domstolens uppmärksamhet på, att jag utan att ha gifvit det minsta anledning dertill var föremål för ett di-ekt anfall. Prinsen (i raseri). Han har hånat min tappre kamrat. I detta ögonblick reser sig Fonvielle, som befinner sig längst bort i salen. Han är i len mest upprörda sinnesförfattning och ej ner herre öfver sig sjelf. Han är förfärligt blek, hans ögon spruta eld och han utropar ned dånande stämma: Och ni, ni har på ett fegt sätt mördat min vän Victor Noir och skrattat då man talade om hans lik. Man söker lugna Fonvielle. Det är fruktöst. Han hoppar upp på bänken och ropar: Pierre Bonaparte! Se mig i ögat! Säg mig utt du ej mördat Victor Noir! Säg, om du vågar, att du ej fegt mördat Victor Noir! Lönnmördare! Lönomördare! Du är ingening annat än en lönnmördare. Efter dessa ord uppstår ett förfärligt tunult. Hela salen är iden häftigaste jäsning. Alla ropa och skrika om hvarandra. Man lör de vildaste hotelser, de mest olikartade itrop. Presidenten har helt och hållet tapat hufvudet och sitter som träffad af åskan : å sin plats. Gendarmerna kasta sig öfver onvielle, för att föra ut honom ur salen ! i(tan att derom ha erhållit några order. Äffen den anklagade utföres. Soldaterna i aktrummet utanför sessionssalen gå i gevär. )fverste Lepetil de la Salles, Paul de OCasagnac, Och några andra störta fram och ropat ill gendarmerna: Beskydden honom! Paul e Cassagnac kastar sig framför Fonvielle, etäcker honom med sin kropp och skyddar onom på detta sätt mot ett knifhugg. Slutgen lyckas det gendarmerna att med Fonielle komma ut ur salen. Paul de Cassagac, Arthur de Fonvielle, Uiries bror, och Irnould följa honom. Utanför dörren till alen träffa de Louis Noir och hans hustru. Ian vill rusa in i salen för att gå Pierre:; sonaparte på lifvet. Cassagnac och de båda ndra kunna med möda hålla honom tillbaka. sovis Noir lugnar sig då och säger till Casagnac: Om ni ej hade den olyckan att vara r fars son, så vore ni en bättre republikan n vi, Inuti salen, liksom utanför, fortfor mellertid tumultet. Först efter en qvart är ignet så pass återstäldt, att presidenten åter an börja sessionen. Generalprokuratorn Grandperret reser sig nu ch säver: Ett mvecket allvarsamt mellansnel har j f ( j n or mona mo ot IA