Aftonbladet – 31 mars 1870, sida 3

I riksdagarne, eller vatt gprivatbankorna växt både regering och riksdag öfver hufvudet,, samt faste I uppmärksamheten på, att privatbanksstriderng kunde blifva lika farliga som jernvägsstriderna var rit, om man ej i tid såge upp. I Hr Ahlgren yrkade afslag, och ansåg att man borde söka vinna det efterlängtade målet, privatbankernas utrotande, genom ändring af banklagstiftningen icke genom en orättvis och obillig beskattning. Hr Jöns Rundbäck försvarade af trenne skäl utskottets förslag. För det första måste alla enskilda banker med sedelutgifningsrätt i andra länder vidkännas en särskild beskattning; för det andra erhölle vi af vår riksbank en stor. behållning å dennes sedelemission, en behållning, som skulle lifva ännu större, om han ej i de enskilda bankerna hade så många medtäflare; och slutligen kunde det ej vara orättvisare att med en half procents beskattning belägga en banksedel, som gäller i hvar mans hand som mynt, än då staten för 1egalisering af en vanlig skuldsedel, för hvars innehåll inteckning sökes, utkräfver en fjerdedels procent i stämpelpappersafgift, förutom hvad som åtfr till lösen af rättens protokoll och bevis, och että ehuru en dylik skuldsedel ofta är svår att belåna. Påståendet ätt bankernas sedelutgifningsrätt skulle öka kapitalbildningen bemötte talaren dermed, att sedlarne alldeles icke äro mynt och således ejheller kapitaler. Talaren slutade med det yttrandet att vi hafva en banklagstiftning, hvartill intet annat land kan uppvisa maker, en banklagstiftning: att gråta åt. Hr Wikström gaf de föregående talarne, utom den siste, en vänlig admonition att hålla sig till saken, och anmärkte att om man ville nedgöra privatbankerna, så vore det nu föreslagna medlet ypperligt, men icke vore det billigt, då den nuvarande beskattningen är så hög som bankerna tåla, och ejheller rättvist då sedelutgifningsrätten ej är ett privilegium för bankerna utan blott ett medel för deras verksamhet. Yrkade afslag. Hr Heggström slöt sig till utskottets förslag, påminnande att 1859 års komite erkänt, att sedelutgifningen vore ett privilegium samt att man derför beslutit att särskildt beskatta denna rättighet. Om detta kunnat ske 1859, då bankens utelöpande sedlar uppgingo till 34 och de enskilda bankernas endast till 26 millioner rdr, vore det så mycket rättvisare tio år derefter, då förhållandet blifvi omvändt. I det praktiska England uppginge ocksi den särskilda beskattningen å sedelutgifvande banker till en något högre siffra än hvad utskottet tillstyrkt. Hr Fredriksson yrkade bifall till utskottets förslag. Hr Hedeagren uppträdde för att försvara reservantens åsigt. Talaren hade alltid bidragit till reserverande af en del af bankvinsten för att förstärka riksbanken, men han ville dock ej helt och hållet nedgöra de enskilda bankerna och framställde den frågan, hurudan ställningen skulle hafva varit inom iendet under de senare svåra åren, om privatbankerna 6) funnits till. . Ehuru de ej lemnat några lån på längre itider, hade dock dessa anstalter varit ett medel för landets materiella utveckling och isynnerhet i landsorterna tillkommit mera för att betjena den allmänna rörelsen än för att skörda någon gtor vinst. Då nu deras bebållning i allmänhet ej vore öfverdrifvet stor, befarade talaren, att bankerna ej kunde bära en så stor skatt som utskottet tillstyrkt, utan att antingen nödgas höja utlåningsräntan eller ock upphöra, och i båda desså fall hade man att befara svårigheter ja omstörtningar, som komme att drabba icke allenast delegarne utan äfven en stor mängd jordbrukare, hvilkas lån i hast blefve uppsagda till betalning. Hr Tranchell atisåg att om utskottet ville beskatta värdet af privilegiet att utgifva sedlar, så hade värdet bäst visat sig af vinsten. Utskottet har visserligen sagt, att den föreslagna beskattningen skulle titgöra !, proc. af sedelbeloppet, men detta belopp är det högsta på en gång af titelöpande sedlar. Lägges medelbeloppet till grund, . så blir det en mycket högre procent. En sedelmassa, som är i rörelsen blott en månad om året, hvilket ingalunda är ovanligt, blir såfedes beskattad med 6 proc. eller detsamma som banken sjelf har 1 vinst af sedelutgifningen. För den händelse man ville göra riksbanken till ensam herskare, hvarför då söka att uppnå detta mål på omvägar, hvarför icke hellre helt enkelt upphäfva privatbankerna. Äfven denne talare ansåg det vigtigaste skälet emot förslaget vara orättvisan i sjelfva beskattningsgrunden. Om de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt verkligen varit så fördelaktig som man tyckes antaga, så skulle naturligtvis de enskilda bankerna anstränga sig allt hvad de förmå för att bålla en stor sedelmassa i rörelse. Detta har dock så långt ifrån varit förhållandet, att den utelöpande sedelstocken befann sig på samma piönkt 1869 som 1849 eller 45 mill. rdr, och det oaktadt handel och näringar på dessa 20 år gått betydligt framåt. Man borde, enligt talarens åsigt, icke nöja sig med ett åylikt smånaggande som det förevarande utan arbeta för hela banklagstiftningon8 omarbetande; Yrkade bifall till reservationen. : Her Per Eriksson i Wik, Andreasson och Petter Pettersson yrkade bifall till utskottets förslag. Hr Mannerskantz uttryckte sin förundran öfver, att man ville taga bort privatbankerna förr än man hade någonting annat att sätta i stället, gåsom utskottets mening syntes vara. Så länge pritatbankerna hade rättighet att utöfva sedelutgitingstätten, borde man ej försvåra deras rörelse, ty detta skulle mera skada allmänheten än aktieegarne. . Hr Dufva, hvars anförande helsades med bifallsyttringar, upptog till besvarande åtskilliga anmärkningar möt utskottets förslag. Hvad beträffade en vid betänkandet fogad tablå öfver de enskilda bankernas ställning, hvilken syntes hafva tillkommit för att visa deras betryck, så öfverensstämde dem icke, åtminstone hvad beträffade uppgifterna för år 1868, med de af delegarne för samma år uppgjorda och i Posttidningen J4 83 för år 1869 införda revisionsberättelser. Af en jemförelse mellan dessa begge uppgifter framginge bland annat, att då behållningen för Örebro bank i tablån blifvit beräknadt ill 0,s procent, utgjorde den enligt revisionsberättelsen ungefär 8 procent. I tablån är behållningen för Wermlands bank upptagen till 120,598 rdr, då den deremot i revisionsberättelsen är uppförd med 155,378 rdr o. 8. v. Dessa skiljaktigheter äro värda en förklaring, och innan detta skett, borde man ej taga någon hänsyn till siffrorna i tablån. Derefter öfvergick tal. till de gjorda anmärkningarne samt erinrade, att här ej vore fråga om sjelfva grundsatsen, emedan denna redan vore erkänd, utan derom, huruvida det nu stadgade beloppet, 2 rdr för hvarje 1000 rdr af den högsta sedelemissionen, vore det rätta. Vidare hade man ifrågasatt, om denna förhöjning vore rättvis, och lagutskottets ordförande hade till och med talat om, att man inom detta utskott diskuterat upphäfvande af den förordning, som förbjuder utgifvande af tryckta eller graverade skuldsedlar. Men utom det att diskussionerna inom ett utskott ej äro bindande samt det tyvärr inträffat, att lagutskottets betänkanden af kamrarne blifvit afslagna, funnes det ett annat privilegium för de enskilda bankerna än att utgifva dylika förbindelser, och detta bestode deri, att delegarne gemensamt kunde binda en tredje person, eiler banken, för uppfyllande af förbindelser, för hvilka delegarne ej iklädt sig någon annan betalningsskylningsskyldighet än laga borgen; ty först efter en vidlyftig utredning af bankens affärer inträder delegarnes ansvar. Denna rättighet vore derför ett privilegium, ej förenadt med motsvarande skyldigheter, och om man hölle sig till den lagstiftning vi hafva och bankernas deri föreskrifna skyldigheter, så skulle man ej kunna påstå, att den af utskottet