Aftonbladet – 31 mars 1870, sida 3

hvari utskottet tillkännagaf, att anledning icke förekommit att emot något statsrådets ledamot tillämpa 106 8 regeringsformen (om åtals anställande inför riksrätt) ej heller att framställa anmärkning på grönd af stadgandet i 107 af samma lag. s Derefter föredrogs det s. K. hevillningsbetänkandet. Hr Törnfelts af titskottet afstyrkta motion, om upphörande af den personliga skyddsafgiften, afslogs med 134 röster mot 22, samt efter en kort diskössion; derunder hr Törnfelt i ett längre skriftligt anförände lexade upp bevillningsutskottet, derför att det så illa behandlat ett förslag, som åsyftade en lindriog för de fattiga och en utväg att tvinga de rika under oket för att åraga skaltebördatis. — Under förklarande, att det ej vore ifrågaVarände äfgift, utan de indirekta skatterna, som hårdt och öjemnt tryckte de fattiga, yrkade br Heggström bifall till utskottets hemställan. ikäledeg afslogos, i enlighet med utskottets förslag och ilaf diskussion, hr O. Nilssons motion, om skyldighet för tjänstemän, hvilka såsom lön fått sig anvisade boställen, ätt för sina inkomster,! förutom fastighetsbevillning, åfrön erläggä bevillning efter andra artikeln, samt Johaiines Anderssots förslag, om ändring i sättet att utse ledamöter i pröfningsikomiteer. , En stunds diskussion uppstod i anledäing af utskottets hemställan, afstyrkande hrr Bäckströmns och Hsegermarks motioner, om ändring i bevillningsstädgan; angående orten för bolags påförande af bevillning. En al teservanterna br A. Andersson i Intagan hade föreslagit ät 9 mom. 2 uti nämnda stadga måtte erhålla följande föränårade lydelse: Jernvägs-, kanaleller annat bolag å den eller de öfter; der någon mera betydande del af dess rörelse drifves och åcss beskattningsbara inkomst bildas, eller, i fall sådanå bestämda orter icke förefinnas, der bolaget har sin styrelse, Detta förslag understöddes utom af reservanten äfveti af hrr Hegermark, Forssbeck, Hxggström, Pehr Ericsson i Wik, Schmidt, Falk, Sahlström och Magnus Jonsson, hufvudsakligen på den grund, att bolagen och särskildt jernvägsbolagen å andra orter, än der de hafva sin styrelse, hålla en mängd folk, som sedermera faller kommunen till last, titan att kommunen erhåller något bidrag till denna betutigånds fattigvård af bolaget, som i stället ofta erlägger bevillningen på en ort, der det knappt sysselsätter en enda person utom styrelseledamöterna sjelfva. — Å andra sidan erinrade frih. Alströmer och Fock samt hrr Engman och Ehrenborg öm att det vore omöjligt att uppfinna någon säker delningsrund, att den föreslagna redaktionen ej vore tillredsställande, utan skulle gifva anledning till tvister m. m. Med 79 röster emot 71 bifölls emellertid reservantens förslag. Största delen af sammanträdet upptogs likväl af diskussionen öfver bevillningsutskottets förslag angående förhöjning i beskattningen ä de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt. På grund af hrr Frisks, Rydaqvists och A. F. Peterssons motioner i ämnet hade ttskottet hemställt att den enskild bank för sedelutgifningsrätt enligt 15 bevillningsstadgan ålagda bevillning måtte böjas från 2 till 5 rår för hvarje 1000 rdr af det högsta belopp af bankens sedålar; som på en gång under nästföregående året varit utiemnade i rörelsen. Häremot hade frih. v.: Otter reserverat sig och hemställt att, med ogillande äf utskottets förslag, nu gällande beskattningsföreskrift 1 förevarande hänseende måtte bibehållas oförändrad. Hr Forsbeck, som började öfverläggningen, ville visst icke omhtulda privatbankerna, men måste icke desto mindre motsätta sig det förevarande förslaget, enär det vore bygdt på en orättvis beskattningsgrund, nemligen högsta sedel-emissiofisbeloppet. Hade man föreslagit att lägga inkomsten till grund för en ökad beskattning, så skulle tal. dertill lemnat sitt bifall. Men icke ville han bidraga till framgång åt ett förslag, som skulle medföra mindre beskattning för Stockholms enskilda bank, med sina 26 procents utdelning, än åtskilliga småbanker i landsorterna med en utdelning af 6 å 7 proc.; och han ville det så mycket mindre som bankerna under svåra tider gådana som de sistförflutna åren ofta nödgas på en gång utsläppa flera sedlar än som är för dem sjelfva fördelaktigt, endast för att hjelpa den kringliggande orten. Yrkade afslag. Hr Hierta hade icke varit någon vän af privatbankernas uppkomst, men kunde ej fatta hvarför man ville förfölja en hel näringsgren derför att några få banker, visst icke alla, förtjenat öfverdrifvet mycket. Och att förslaget verkligen vore en förföljelse framginge dels deraf, att vinsten icke är beroende af sedelutgifningen utan af det sätt, hvarpå banken skötes, dels deraf att ingen näring är så lätt att beskatta efter den enda rättvisa grunden eller inkomsten som privatbankerna, enär e måste framlägga sina räkenskaper inför K. M:t. Yrkade bifall till den nämnda reservationen. Grefve Sparre yttrade sig i ett längre anförande, och fann förslaget oantagligt, vare sig att han betraktade det från synpunkten af den finansiella nödvändigheten, som numera ej förefanns, eller af den finansiella försigtigheten, som ej kunde försvaras när den ej stödde sig på rättvisa och klokhet. Tal erinrade om en k. förordning af år 1796, som förbjuder utgifvandet af tryckta och graverade skuldsedlar. När detta förbud en gång blifver upphäfdt — och lagutskottet hade på allvar diskuterat den frågan — så funnes intet privilegium Jängre för de enskilda bankerna; men för det obetydliga företrädet att få utfärda dylika förbindelser borde man ej ålägga dem en obillig beskattning, som redan nu utgör 10 proc. af behållningen för många af dem och som skulle göra det omöjligt för dem att fortsätta sin rörelse. Intet i verlden vore emellertid så orättvist som det groll mot privatbankerna, hvaraf detta försök vore en yttring, enär de på det hela taget gagnat landet genom att öka kapitalbildningen. Visserligen medgaf tal. att de mången gång dragit till sig mera penningar än önskligt af dem som förut varit placerade mot inteckningar i jordbruksfastigheter, äfvensom att de höjt räntan, men dessa olägenheter skulle upphöra genom konkurrersen, d. v. 8. genom allt flera bankers bildande, hvilket skulle nedtvinga räntan och återföra penningarne ill jordbruket, hvaremot nämnda olägenheter all-) leles icke skulle upphäfvas genom missunsamhet : mot bankerna. Sant vore onekligt att företrädesvis bandelsoch fabriksrörelserna haft fördel af bankerna; men utom det att den ena näringsgrenens blomstring måste vara till gagn äfven för den ) andra — icke borde man väl undertrycka bankerna derför att de icke kunnat hjelpa alla isamma grad. Jordbrukets bästa borde befrämjas dels genom uppkomsten af nya banker och dels genom bypoteksväsendets ombildande på ett mot dess egentliga ändamål bättre svarande sätt. Yrkade) ufslag. Hr C. Ifrarsson yrkade bifall till utskottets. förslag. Han hyste den åsigten, att de enskilda vankerna verkligen hade ett ej så obetydligt pririlegium i rättigheten att få utgifva sedlar, samt utt det derför vore billigt, att de till det allmänna emnade ersättning för den minskning i vinst, som leras sedelutgifningsrätt tillfogade riksbanken. Då rfarevheten tydligt hade ådagalagt, att den berillning dessa banker nu erlade för sitt privilesium vore alltför ringa, borde den höjas till ett elopp, som motsvarade deras vinst på sedelutgifringen, på det att riksbanken, om möjligt, måtte blifva ensam om denna verksamhet samt hela vinten deraf tillfalla staten. Dessutom upptog tal. ill bemötande ett par yttranden af föregående taare, såsom att de enskilda bankerna bidrogo till sopitalbildningen samt att den föreslagna beskattingsgrunden vore obillig. Hvad först kapitalvildningen beträffade, så berodde samhällets välnåga derpå, att välmågan bland folket blir allmän ch ej derpå, att kapitalen hopa sig hos några få; J . d