Aftonbladet – 31 mars 1870, sida 2

Men för andra husets invånare var det en tid af oblandad oro och sjukdom. Lady Chandos syntes ännu alltjemt icke till, och som det föreföll mig, blef hennes helsotillstånd alitmera betänkligt. Ehuru mr Chandos fot nu åter var bättre, var han sig icke lik; ibland fruktade jag allvarsamt för att ett djupt bekymmer undergräfde hans helsa. Hill fräste och snäste alla menniskor och de qvinliga tjenarne sågos ofta stå. flera tillsammans i hörn och vråar och hviskande samtala om spöket som på nätterna lät se sig nere i parken, Hvad som mest förvånade mig, var att ännu ingen läkare blifvit tillkallad. Af ett samtal, som jag mot min vilja hörde mellan Hill och mr Chandos, tyckte jag mig finna att lady Chandos var farligt sjuk och en läkare absolut nödvändig, men äfven att de icke vågade tillkalla någon sådan. Denna försummelse ådrog sig äfven mrs Penns uppmärksamhet. En dag, då hon alldeles objuden kom in i mitt rum, började bon på sitt tvära sätt, utan några inledande ord tala derom, under det att hon hela tiden skarpt fixerade mig: Huru kommer det till att de inte skaffa en doktor åt henne? Hvartill tjenar det att fråga mig derom? Jag vet ingenting, mrs Penn. Hör vi aldrig mr Chandos yttra sig om orsaken ? Nej. I börjav af hennes sjukdom sade han blott att lady Chandos väl förstod att sköta sig sjelf, och att hon hyste ovilja mot Jäkaren. Hm, min tro är, att det ligger något härunder, svarade mrs Penn med en betydelsefull blinkning. Att få ett svar af den här snäsiga Hill, är inte att tänka på; allt hvad hon bebagar säga är: mylady mår just som