Aftonbladet – 30 mars 1870, sida 2

ned till Finland, en annan till Hvita hafvet. Dessa sistnämnda framtidsutsigter förefalla väl, när man kastar en blick på kartan, temligen fantastiska; men de ha dock varit framstälda på fullt allvar. Det kunde för öfrigt nu vara på tiden, att denna sak blefve bedrifven med litet större skyndsamhet, än händelsen hittills har varit. Det är icke mindre än tolf år, sedan ideen först blef framkastad från norsk sida; om den derförinnan blifvit uttalad i Sverige, är mig obekant. Det var på den tiden, då det var fråga om att anslå penningar till det störartade vägarbete, som nu är verkstäldt, och som sätter trakterna omkring de inre delarne af Throndhjemsfjorden i förbindelse med den nya kommunikationsleden i Jemtland. Redan då framhölls det från norsk sida, att den härmed åsyftade kommunikationen icke skulle komma att göra full nytta, hufvudsakligen till följd af det täta ombytet af transportmedel på de jemtländska insjöarne och landsvägarne, och att en jernbana från Storsjön genom Meroker och Stördalen ned till staden Throndhjem vore det, enda tillräckligt kraftiga medlet att genom åstadkommande af en lätt och ständig kommunikation till en hela året om isfri och lätt tillgänglig hamn tillgodogöra Jemtlands stora skogrikedomar. Men då ville ingen gå in på detta. Det torde kanske vara mig tillåtet att vid samma tillfälle vidröra en annan jernvägsfråga — ehuru ett uttalande om densamma visserligen nu icke mer har någon praktisk betydelse. Jag tror knappt, att jag misstager mig, om jag säger, att det afslag, som den svenska riksdagen gifvit på hr Weerns motion om den nordvestra stambanans fullbordande redan under loppet af innevarande år, icke varit egnadt att göra ett oblandadt angenämt intryck i Norge, der man tycker, att man så tidigt fullbordat den vester om riksgränsen liggande delen af banan, att man kunde vänta att arbetet äfven på den östra sidan blefve påskyndadt så mycket som möjligt, isynnerhet som det icke kräfde större uppoffring eller, rättare sagdt, kräfde alldeles ingen uppoffring. Den enda förklaring vi kunna finna på utgången at voteringen i riksdagens båda kamrar, är, att uppmärksamheten har varit till den grad upptagen af frågorna om de andra svenska banorna, att man kommit att förbise de rättmätiga anspråk, som den nordvestra stambanan kunde ha. Hvilka jernvägsförslag, vår regering skall framlägga nästa legislaturperiod, vet man ännu icke; sannolikt skall hon vänta till sessionen år 1872, då 1871 års storthing skall få så mycket annat att syssla med, och då dessutom regeringen sjelf har händerna fulla af arbete till följa af de många uppmaningar, som senaste storthing framställde till henne att förbereda åtskilliga reformer. Till behandling af flera af dessa ha alltså kongl. komiteer blifvit tillsatta, hvilka dels redan ha börjat, dels i den närmaste framtiden skola börja sina öfverläggvingar. Senast har armedepartementet blifvit bemyndigadt att tillsätta en komite, som skall behandla frågan om en omorganisation af det militära wndervisningsväsendet samt de öfriga reformer, som kunna stå i närmare eller fjermare samband dermed. Programmet för denna komites verksamhet är temligen omfattande; det berör nemligen icke blott det egentliga undervisningsväsendet, utan äfven värnepligtsförhållandena, landtvärnets organisation 0. 8. v., och det är derför koappt möjligt, att re sultatet af komitens arbete skall bli framlagdt förr än för storthinget år 1872, isynnerhet som den nya organisationen naturligtvis skall komma att utöfva ett betydligt inflytande på . budgetförslaget. Man har på flera håll klandrat den form, hvari denna komite blifvit tillsatt, nemligen sålunda att det öfverlemnas åt departementschefen att kalla de män att deltaga deri, som dertill kunna vara beredvilliga, och således ieke efter den vanliga ordningen, enligt hvilken komitemedlemmarne, efter att på förhand ha gifvit sitt samtycke, utnämnas af konungen. Man har nemligen menat, att denna ovanliga form hade blifvit vald för att göra det möjligt för regeringen att tillförsäkra sig er. forderlig hjelp af storthingsoppositione,s ledare, isynnerhet J. Sverdrup, från hvilken initiativet till denna reform utgått, och på sammå gång frigöra sig från skenet af att göra någon eftergift åt oppositionen. Denna gång tror jag dock man har gjort regeringen orätt och tillagt henne en diplomatist slagit, som hon näppeligen besitter. Därskildt hvad armådepartementets che? angår har säkerligen en sådan beräkning varit fjerran från hans tankar, och det synes mig tvärtom, som om hon genom att sjelt öfvertaga ansvaret för komitens sammansättning och arbete måste stå helt annorlunda solidariskt ansvarig för, att desa verksamhet skall leda till det önskade resultatet, än om hon hade valt att skjuta alltsammans ifrån sig på en af konungen utsedd komit. De församlingsmöten här i Kristiania, om hvilka jag redan förut har berättat, att de hade börjat med att diskutera frågan om förändring af grundlagens 92 — religionsfrihet för tjenstemännen — ha sedermera på icke mindre än fem möten varit sysselsatte med att rädpläga om de vilkor, som förmenas böra uppställas för erhållande af kyrkli rösträtt, en sak, som visserligen för ögonblic. ket icke har någon Fraktisk tillämpning, men kan komma att få det, ifall man inför för. samlingsråd och de öfriga organisatoriska länkar, om hvilka det i de kyrkliga reform-. planerna är fråga, och om man öfver hufvud taget verkligen inrymmer åt kyrkosamfundet, såväl det inskränktare, församlin. en, som let hela, folkkyrkan, den rätt till sjelfstyrel;e, som det kräfver. 3 afseende på rösträten, hvilken med skäl framhållits såsom en fandamentalv sak, ha två åsigver gjort sig sällande, at hvilka den ena går ut på, att nap måste bevilja dem, som de facto äro nedlemmar af statskyrkan, rättigheten at rara med om att afgöra de ärenden, som ingå denna statskyrkas alla medlemrnar. waremot den andra Naligger en ströigare nåttstock och, framhållande att försavalingen illsin idå är de troendes och lefvands kristes samfund, fordrar, att blott de skola ernälla röstvätt i församlingens och kuyrkarae