Aftonbladet – 28 mars 1870, sida 3

le männa diskontfonden. Med anledning af hr Keyg 2I yttrande förklarade tal., att de, som ville upphäfrs I va 72 8 Regeringsformen, visst icke skildrade bann ken den ena dagen såsom svag och den andra så:, Som den mest solida, utan de påminde blott om, 8 latt om riksdagen en gång i svåra tider ville anlita banken genom att utgifva för mycket sedlar, det nl vore godt att dessa icke i ett sådant ögonblick ginge och gälde såsom rikets mynt. En alltjemt fortgående utvidgning af bankens rörelse vore för det första ingen prineip, emedan den ej innebär något bestämdt, i det den ena tycker att 25 proc. och den andre att 33 proc. böra reserveras; men om man vill antaga den såsom princip, så är det en skadlig princip, ty den skulle leda derhän, att banken slutligen ensam skulle beherrska hela penningerörelsen i landet (uppståndelse och sorl), så att hela landet skulle bli alldeles utsuget Ett hopande på en hand af en så enorm makt skulle medföra följder, hvilkas verkningar ingen kunde förutse. Men de närmast liggande följderna kunde man temligen sluta sig till. Man ville genom att öka fonderna ersätta de enskilda bankerna genom filialkontor af riksbanken. Men besynnerligt nog hade man dervid kastat öfverbord: tvenre grundsatser, som man förut visat sig hylla, den ena att staten icke skulle uppträda såsom industriidkare, hvilket skäl man gjort gällande i fråga om statsbanorna, och den andra, att man ej borde utsträcka embetsmannaförvaltningen, hvilket åter skulle blifva en följd af bankens utgrening. Och vore väl resultatet af bankens rörelse så lysande, att man hade skäl härtill? Kunde 1,600,000 rdrs vinst på 60 millioners rörelsekapital eller i medelta! omkring 3 proc. vara en skälig behållning och föranleda att fortgå vidare i samma riktning? Då förslaget om bankens förstärkning vore oriktigt till sin princip och ej nyttigt för bankens konso lidering, samt då medlen-behöfdes för statens behof, yrkade tal. bifall till utskottets hemställan, ehuru han helst sett att hela vinsten öfverlemnats åt staten. Frih. af Schmidt ansåg, att de medel som reserveras till banken, borde användas till inköp af lätt realisabla utländska statspapper. Derigenom kunde banken sättas i tillfälle att när som helst skaffa sig klingande mynt, hvilket blefve så mycket nödvändigare, om de enskilda bankerna ålades att med silfver inlösa sina sedlar, enär isynnerhet i början detta skulle utöfva en stark tryckning på bankens silfverförråd. Yrkade bifall till hr Agardhs reservation. Hr Hierta anmärkte, att om ej bankvinsten användes för statens allmänna behof, måste beskattningen ökas. Hellre än att göra detta borde man emellertid använda hvad som finnes, såvida man ej kan visa, att banken behöfver denna förstärkning De svenska statspapperens begärlighet visade dock tydligt att så icke är förhållandet. Banken vore enligt tal:s öfvertygelse så stark, att om också 10 JA 15 26 af dess grundfond skulle gå förlorade, skulle dess soliditet deraf icke väsentligt minskas. Manafser förnämligast att med reservationerna öka allmänna diskontfonden. I stället att ökas ansåg talaren att denna fond snarare borde helt och hållet indrafå såsom för bankens egentliga ändamål helt och a främmande. Yrkade bifall till utskottets förslag. Hrr Lars Persson och John Ericson yrkade bifall till hr Agardhs reservation, den sistnämnde hufvudsakligen emedan banken såsom en annan affär borde följa den utveckling, som våra näringar i allmänhet erhållit under de sista 10 å 20 åren. Hr Tranchell ansåg den förevarande frågan helt enkelt inskränka sig till de tvenne spörjsmålen, om staten behöfver afkastningen af sitt i banken nedlagda kapital, eller om banken behöfver den bättre. Det förra hade de senare dagarnes förhandlingar tydligen besvarat på det sätt, att om staten ej erhåller dessa medel måste allmänna bevillningen ökas. Det senare spörjsmålet besvarades deraf, att bankens verkliga grundkapital utgör 28,150,000 rdr hvilket är fullt tillräckligt. Landets behof af ökadt rörelsekapital erkände talaren, men påpekade att detta behof blifvit tillgodosedt genom de 70 millioner rdr, som de enskilda bankerna släppt ut i allmänna rörelsen. Om således detta behof ej behöfde af riksbanken tillgodoses, så uppstår frågan: behöfver banken konsolideras? Utan att inlåta sig på besvarandet af detta i allmänna meningen innötta, heliga ord, kunde man dock tryggt påstå att icke vinnes det dermed afsedda ändamålet genom rörelsekapitalets ökande. Ty hur mycket detta än ökas, finns det andra behöfvande än staten och banken, nemligen de lånebehöfvande, och deras antal komme att tillväxa i samma mån som de till utlåning afsedda medlen. Föröfrigt hade vinsten af bankens rörelse hittills varit så stor, att det vore skäl att fortgå på denna bana. På sina 28 millioner rårs grundkapital har den lemnat 55,, procent, och det kunde väl icke vara skäl att höja bevillningen för att ernå ett så klent resultat. Yrkade bifall till utskottets förslag. Hr Sääf ansåg att de för banken reserverade medlen skulle användas till bildande af en verklig reservfond till in cöp af utländska statspapper, hvarigenom tvenne för elar skulle vinnas, nemligen lätthet för banken att i brydsamma tider hålla uppe sin metalliska valuta och vara betryggad för förluster, samt vinst af de räntebärande papperen. under det silfret ligger räntelöst. Hvad anginge statens behof af en del af bankvinsten, så ansag talaren att man hufvudsakligen och isynnerhet såsom ledamot af bankoutskottet endast hade att taga i betraktande bankens framtida behof, ej statens. Yrkade att 25 procent måtte reserveras. Hr J. Rundbäck omnämnde den ovanligt stora silfveruttagning ur riksbanken, som egde rum förlidet år, lemnande helt och hållet derhän antingen den skedde för att betala skulder eller såsom en spekulation; han konstaterade endast ett faktum samt tillika ett annat faktum, som förut väckt så mycken uppmärksamhet inom riksdagen, nemligen att genom bankofullmäktiges åtgärd att lemna en del begärdt silfver i småmynt denna affärsverksamhet med ens var som bortblåst Eget var det dock, att om allt detta hade bankoutskottet icke ett ord att förtälja. Hr Key bemötte åtskilliga från motsidan gjorda invändningar, fästande uppmärksamheten på, att ena gången ville man att staten ej skulle vara industriidkare och andra gången att den skulle vara det, allteftersom fråga vore om bankrörelse ejler om jernvägsbyggnader. Tal, delade farhågorna för den våda, som skulle kunna uppstå deraf att riksbanken, om en del af dess vinst årligen lades till grusdfonden, på ett allt för öfvermäktigt sätt komme att heherrska landets hela penningrörelse, men vådan skulle blifva ännu större i detta hänseende, om privatbankerna med sina stora förgreningar finge öfverhanden. I Frankrike funnes inga enskilda banker, detta land hade blott en bank, och om Frankrike ej haft densamma, hade det icke befunnits på den ståndpunkt, på hvilken det för närvarande, oaktadt alla revolutioner, beinner sig. Denna bank hade med ett ord varit Frankrikes räddning, och om Sverige insloge på samma bana, skulle vår framtid komma att TN sig på ett helt annat sätt än hittills, bi; Hr Agardh erinrade att ehurn jernvägarna blott emna 3 procent på anläggningskapitalet, så äro lock fördelarne för den enskilde så stora, att man oupphörligt anlägger nya. På samma sätt är förnållandet med riksbanken. Om också vinsten ej ir så stor, så är denna fördel en obetydlighet i emförelse med dess egentliga uppgift: myntvärlets och egendomsvärdets upprätthållande. (Forts.)