Aftonbladet – 28 mars 1870, sida 3

Article Image
r-) ken nödvändighet som förmådde er att begifva e dit beväpnade med en käppvärja och en revolver mn), Fonvielle (med värdighet): Om jag icke had haft några vapen, herr president, skulle jag h: blifvit dödad. Om jag också ej hade haft till van: att bära vapen, skulle jag den dagen ha förset 1. mig dermed. Jag skulle icke obeväpad ha begif vit mig till Auteuil. Det hade varit mig omöjlig latt glömma, att jag begaf mig till slägtingen til en prins, som för en tid sedan ville låta sin be tjeot prygla upp en person. (Afbrytes en lång stund af sorl.) Ni förebrår mig, att jag hade et vapen, men om jag ej haft något, så skulle jag nt ej vara här för att säga sanningen. . Presidenten: Ni borde icke ha begifvit er dit (Skratt). Amerika har mycket godt att lära oss men detta bör man ej låna af det. Visste ni, ati Rochefort skulle slåss med prinsen? — Fonvielle: Jag hade ej träffat Rochefort. Grous. set hade blott sagt mig, att prinsen bade skrifvi ett oförsynt bref till honom, . En juryman: Jag ville bedja vitnet säga oss, hvilken ställning Victor Noir intog, när han blifvit träffad. Fonvielle: Han tryckte handen mot bröstet. Jurymannen: Båda händerna? Fonvielle: Ja. Presidenten: Anklagade, hvad har ni att svara på denna berättelse?) Prinsen: Jag har blott det att svara, att detta förmenta vitnes berättelse är osann från början till slut. Han har med väpnad hand kränkt min hemfrid. Om jag ej blef dödad, så var det ej af brist på god vilja hos honom. Det är icke något vittne, han borde sitta på de anklagades bänk. På advokaten Demanges begäran uppläsas två förklaringar af Fonvielle under den förberedande ransakningen, hvilka advokaterna anse stå i strid mot hvarandra. Advokaten Demange: Hr president, var af den godheten att fråga vitnet, om han har yttrat följande: Pierre Bonaparte sköt min vän Victor Noir, men han fick en dugtig örfil. Fonvielle: Nej! Aldrig har jag sagt någonting annat, sedan jag kom ut ur detta olyckliga hus, än hvad jag vid Victor Noirs graf besvor: Pierre Bonaparte skymfade Victor Noir; Pierre Bonapärte stog Victor Noir, Pierre Bonaparte mördade ictor Noir. (Stor sensation bland åhörarne.) Pascal Grousset, 28 år gammal, redaktör i La Marseillaise, densämme, som lät genom Victor Noir och Fonvielle utmana prinsen, uppropades nu såsom vittne. Han sitter såsom fånge på S:t Pelagie för en pressförbrytelse. Han framträder emellan två gendarmer. Presidenten: Är ni slägt med den anklagade? Grousset: Hans mor bar haft alltför många älskare, för att jag skulle kunna veta det. Generalprokuratorn: Vi vilja ej framställa något ansvarspåstående mot vitnet; men vi få upplysa honom om!, att om han fortfar med sitt oanständiga språk, måste vi yrka ansvar på honom. Presidenten: Jag borde ha gått generalprokuratorns ord i förväg. Vi hoppas, att de ord, ni yttrade, hördes blott af några få. Derföre afgåfvo vi ingen förklaring. Grousset: Min ställning är en alldeles särskild. Jag är här icke vitne, utan anklagad. Herr generalprokuratorn har egnat en stor del af sitt förhör åt mig. Men han glömmer, att vi på det gröfsta sätt blifvit skymfade i en tidning, som Pierre Bonapartes vänner utgifva. Jag är medarbetare i en på Corsica utgifven tidning; vi hade aldrig befattat oss med hr Bonaparte, icke en gång med hans familj. Det var i en artikel om den 18 Brumaire, som vi för första gången talade om denna. Herr Rocca, en vän till prinsen, en poliskommissarie, begärde en artikel af Pierre Bonaparte. Han måste vara hvad han var. (Grousset talar här om papper, som han velat förete, men som blifvit honom frånstulna af mouchards, när . man häktade honom.) Presidenten: Jag kan icke tillåta er begagna dylika uttryck. De äro en förolämpning mot domstolen. Jag uppmanar er att moderera ert språk. Grousset: När jag talar om mouchards,, me. nar jag polisagenter utan uniform, dem alla menniskor kalla så. Derefter öfvergående till sjelfva saken, berättar Grousset, huru han med Victor Noir och Fonvielle begaf sig till Auteuil. Victor Noir var af naturen mycket munter, men den dagen var han gladare än vanligt. Hans skämtsamma infall ville aldrig taga slut. Santon hade stigit ar i vagnen på vägen, och Victor Noir satte sig då på kuskbocken. Ankomna till Auteuil, stego vi alla ur, och medan Victor Noir och Fonvielle begåfvo sig till prinsen, vandrade vi på gatan, afbidande deras återkomst. Vi hade redan en stund vandrat fram och åter, då vi plötsligt fingo se Victor Noir vid j husets port. Han tycktes vackla. Se — utbrast Santon — Noir faller till marken! Vi sågo, att han ej åter reste sig. Vi skyndade dit för att hjelpa upp honom, Några förbigående kommo jemte oss till honom. Vi reste upp honom, och ag fick se att hans hatt rullade på marken. Jag tycker mig ännu se denna hatt! Den hade hvitt foder; det var hans högtidshatt; kanske hade han köpt den till sitt bröllop. På denna hatt har jag ofta tänkt; jag har den alltjemt för ögonen. i samma ögonblick rusade Fonvielle ut ur huset med opet: A Fassassin! och sin pistol i handen. Noir uppgaf sin sista suck i våra armar. När jag ade: Det är en republikan, som blifvit skjuten f en Bonaparte,, drogo sig alla skyggt tillbaka. jag har andrig så väl förstått, till hvilken grad af åghet 18 år ha försänkt kejsarriket Frankrike. Generalprokuratorn afbryter bär Grousset ch ber domstolen låta föra vitnet tillbaka ill fängelset, hvarifrån han blifvit dithemtad. Jomstolen biföll denna begäran. Grousset föes bort af gendarmerna. Vid bortgåendet opar han: Men jag hade något att säga! Uppståndelsen bland åhörarne är ofantlig. Några bifallsrop höras; men lugnet blir snart uterstäldt, och presidenten uppläser den beättelse, som Grousset afgifvit under polisindersökningen. Sessionen afslöts kl. 5 under obeskriflig ippståndelse. Utanför salen var folkhopen ter mycket stor. Denna tycktes ockå beinna sig i en viss jäsning och begärde ifrigt underrättelser från domstolen. Prinsessan bivistade ej sessionen. Hon hade 1. 12 begitvit sig till slottet Du Chene, der on tillbragte dagen med sina barn. Mot afonen kom hon tillbaka och gjorde en pronenad med dem. Men hon omringades plötsgt af en så stor folkmassa, att polis måste allas till hjelp. KL 6 åt hon middag tillammans med sin mans advokat och sinjkuin Ramolino vid gensdarmeriet. Hon skall a varit mycket munter och med säkerhet äknat på sin mans frikännande. Något anenämt intryck gjorde för öfrigt hvarken onvielle eller Grousset. De betedde sig häfigt. och gjorde prinsen snarare nytta än CM Teri Leh OM c Ft ha FR fa Mr NO Md AV KH HH KH FA KK ED AA AA tr rt tt AL Er pÅe RIEHSDAGEN.

28 mars 1870, sida 3

Thumbnail