Aftonbladet – 28 mars 1870, sida 2

af nämnde sällskaps ordförande, advokatfiskalen Ljungberg, som redogjorde för uppkomsten af förslaget till ett allmänt arbetaremöte och tillkännagaf, att sedan sällskapa sistlidne December genom cirkulär tillrågat 30 bland de mest betydande föreningarne i landet, huruvida de ansåge ett dylikt möte böra ega rum, så hade 29 bland dem förklarat sig med stort intresse omfatta det derom framstälda förslaget. Den enda förening, som förklarat sig anse frågan vara för tidigt väckt, varj Trollhättans. Då tanken om ett allmänt arbetaremöte således befanns ega stora sympatier inom landets arbetareföreningar, framstälde ordföranden till de vid gårdagens sammanträde närvarande den frågan, huruvida icke jemväl de funne ett sådant möte böra åvägabringas, hvartill svarades ett allmänt och ljudeligt ja. Den andra frågan, eller den om bestämmande af lämpligaste tiden för mötets hållande, blef, efter någon öfverläggning, besvarad sålunda, att de närvarande förklarade sig anse mötet böra börja den 30 nästkommande Juni och räcka i fyra dagar, således till den 3 Juli. I afseende på lämpligaste stället hade de flesta föreningarne uttalat sig för Stockholm, urder det några föreslagit Göteborg. De vid gårdagens sammanträde närvarande förklarade Stockholm böra föredragas. Härefter uppstod en vidlyftig diskussion derom huruvida till deltagande imötet borde inbjudas jemväl Norges och Danmarks arbetareföreningar eller endast de svenska. Resultatet af den nära två timmar långa öfverläggningen blef, att de närvarande förklarade sig instämma i ett af kapten Björkman formuleradt förslag, som gick ut derpå, att formlig inbjudning till deltagande i mötet endast borde utfärdas till svenska föreningar, men att sällskapets styrelse borde meddela norska och danska arbetareföreningarne om mötets hållande, med tillkännagifvande, att om dessa föreningar ville genom sina styrelseledamöter eller audra delegerade närvara vid mötets förhandlingar, så vore sådant för de svenska arbetareföreningarne särdeles angenämt. Efter en ytterligare, temligen vidlyftig och något vidtutsväfvande diskussion beslöts, att samtliga de föreningar, som ville i mötet deltaga, borde göra det genom delegerade, hvilkas antal de dock egde att sjelfva bestämma, med den inskränkning endast, att ingen förening finge sända flera representanter än 1 på 100 af föreningens ledamöter.