Aftonbladet – 21 mars 1870, sida 3

vergåek till protestantiska kyrkan, nomligen indra det af klostergodsen, och som af er historie skrifvare blifvit betecknad såsom ett slagtande ai guldhönan för att komma åt guldägget. Men mar bör icke lefva blott för ögonblicket; man bör icke för att för ögonblicket få inkomster och utgifter att gå ihop tillgripa möjliga fonder, ty följden blir blott den ati skatteförhöjningen uppskjutes ett år. Och om representationen också skulle vilja tillämpa I denna dsats, så kan regeringen icke låna sin medverkan dertill. on 1 fråga om sakens principiella våda erinrade tal. att representationen har den ojemförligt största makten öfver folkets medel, men derför borde man icke drifva den satsen, att icke regeringen äfven har en del af denna makt. Aro regeringens ledamöter, som draga det tyngsta lasset, värdiga sin höga plats, så borde icke hvar och en af riksdagens medlemmar äflas att förstå hvarje specialitet i statsförvaltningen bättre än de. — Talaren ville icke gå lika längt som en annan ledamot, igem att anse utskottets förslag vara uppmaning till lagbrott, men han ansåg det vara något nästan Ännu mer, Demligen ett eluderande af lagen, under det man ger sig min af att stå på laglig grund. Att föra representationen in på sådana vägar, det vore värre än etv brott. Ty är det ej ett faktum att fonden blifvit ställd till K. M:ts disposition? Och då nu regeringen sagt, att hon behöfver den för andra ändamål än utskottet föreslagit, är det ej då ett eluderande af iagen att i likhet med utskottet hänvisa K. M:t att använda den för andra ändamål än han vill? Itt af den nya representationens vigtigaste företräde i jemförelse med den gamla, är den att regeringens meålemmar få närvara i kamrarne, och erhålla tillfälle att gifva kamrarne del af regeringens tankar, och när fö regeringens vilja i denna fråga blifvit tydligt och bestämdt uttalad, huru kan då utskottet försvara sitt om. — Reservanterna hafva hemställt att det af dem förordade anslag måtte i statsregleringen för 1871 föras inom linien, och tal. önskade att såväl utskottets som reservanternas förslag äfven måtte föras inom linien. Mankell, som hyllade den åsigten att nästa års beväring bör öfvas i hela sin utsträckning, och som delade hkr John Ericsons uppfattning om beväringsfondens reserverande till framtidaanvändande för sitt egentliga ändamål, fann ingen annan utväg till lösning af sakeus ekonomiska svårigheter än att nedsätta utgifterna på andra håll, och up på de besparingar, som han ansåg i detta fall öra göras. Men om ock tillräckliga medel derigenom ieke skulle vinnas, var han dock så lifligt öfvertygad om nödvändigheten att öfva beväringen i sin helhet, att han icke desto mindre yrkade afslag på utskottets förslag och bifall till K. M:tz proposition. r Ahlgren protesterade emot att ordet om i utskottets förslag skulle innebära något svek och yttrade sig för bifall till samma förslag. Fr Carl Afvarsson anmärkte emot hr Kolmodin, att man icke har rättighet att inlägga andra motiver i utskottets förslag än de som synas. Tal. var icke böjd för att låta utskottets förslag falla. En talare hade visserligen sagt, att riksdagen icke en gång skulle hafva rättighet att ingå till regeringen med en skrifvelse i det af utskottet föreslagna syfte. Om detta till och med vore ettlagbrott, så hade riksdagen här ingenting att göra, utan mar borde då öfverlemna alltsammans åt regeringen; men så långt hade tal. ännu icke hört någon vilja gå; och eget läte det att höra riksdagens egna medlemmar uttala sådana tankar. Det ser af sådana yttranden ut, som om man ville, att riksdagen skulle vara till blott för att säga ja. Tal. skulle på det högsta beklaga om en sådan uppfattning tu skulle göra sig gällande, ty då kunde det lätt hända, att landet en annan gång komme att välja representanter, som ginge så radiket tillväga, att man skulle förskräckas. — Det beror näåttrligtvia på K. M:t att öfva beväringen eller ej, riksdagen hade genom förslagets antagande blott anhållit att medlen må tagas af beväringsfonden, om K. M:t vill öfva beväriogen. Yrkade bifall till statsutskottets förslag. Statsrådet Berg utvecklade i ett af logisk skärpa utmärkt föredrag frågans konstitutionella sida, anmärkande emot hr C. Ifvarsson, att förslaget ej blott inskränkte sig till en anhållan, utan verkligen utgjörde en skattevägran. Man har tvistat om det med beväringsfonden afsedda ändamål, mes den saken vore dock oomtvistad, att fonden blifvit ög till K. M:ts ej till riksdagens disposition. u säger man visserligen att utskottet ej föreslagit riksdagen att ingripa deri, utan endast anhållit, att K. M:t skulle taga medlen derur; men då K. M:t sagt att han icke vill det, och utskottet icke dess mindre ej vill bevilja anslag till beväringens öfningar, så inses tydligen, att det är liktydigt med anslagsvägran. En tal. har kallat hela frågan en etikettsfråga; men: det vore dock ett nog egendomligt sätt att så benämna ett försök från regeringens sida att vaka öfver grundlagens efterlefnad ej blott från det ena hållet utan ock från det andra. Er Jöns Pehrsson hyste icke synnerligen stor sympati för utskottets örslag, emedan det icke medförde någon verklig besparing, men ville dock bifalla det såsom det enda som hade utsigt att blifva antaget. Frih. Gripenstedt betraktade frågan från dess politiska sida. En sak vore oomtvistad, nemligen att regeringen ej vill medge fondens användande till bevätingens öfning. Vore det då politiskt klokt att tvingå henne dertill? Det fordras ringa blick för att se hvarthän detta skall leda. Vill man frambrivga ett sådant resultat, så bör man åtminstone se till, att man står på strängt laglig rund, men det är just detta som nu icke är fallet. ihbhes då någon nödvändighet, som tvingar att tillgripa en sådän åtgärd? Hvad den ekonomiska sidan beträffar, Så är redan visadt, huru det kam gå för sig att få statsregleringen att gå ihop utan ökade skatter, och finansministern har accepterat detta förslag som i detta hänseende blifvit, framstäldt. När man vill aflavaskrifvelser till K. M:t, så skall man framkomma blotv med skrifvelser och ej såsom i förevarande fall med viixorliga befallningar. Yrkade bifall till hr af Klints yeservatiop. Hr Medin skildrade folkets nöd och svåtsutskottets svåra belägenhet; ty föreslår utskott besparingar, så klandras det från ett håll, ock föreslår det icke besparingar så får det höra klander från ett annat håll. Ville bifalla utskottets förslag. Hr Keij vände sig mot representanten från Norrköping och teologie doktorn, anmärkande att kärlek och kokkonst i förening ej göra teologen. Den anrättning som denne efter Kajsa Wargs och Gustafva Björklunds anvisningar tillagat vore att förlikna vid märgpudding med brinnande sås. Hr Stenbäck yttrade: Genom den brandfackla som statsutskottet inkastat i representationen, att tillegna ig hvad den ej eger rättighet att förfoga öfver, då det i sjelfva verket rörer 3:dje mans rätt: nationens upprätthållande, vare sig som laglydig eller försvarare af vår sjelfständighet som ritt folk, så förledes man att på statsutskottets sparsamhetsskäl tillämpa bönen: inled oss icke i frestelsen. Mig synes, då halfva tiden af riksdagen ännu återstår, att före statsregleringens uppgörande en interpellation till H. M:ts regering kunde göras, om tillåtelse till den omnämnda beväringsfondens suspenderande i detta fall; då krigsministern vid 1869 års riksdag gjorde proposition om medlens användanda oå är aj att afolanm att förvänta avnag