Aftonbladet – 21 mars 1870, sida 3

wkänslor. Öm den tya representationen har någon rfördel framför den gamla, så är det den att ko:t hungens rådgifvare finnas inom riksförsamlingen för tatt meddela förklaringar och upplysningar. Mei t då måste man äfven använda denna fördel och draga nytta äf dessa upplysningar. af r Bergstedt hade fäst sig vid ett uttryck af jJen föregående talare, hvilkehs atförände gjort ett särdeles muntrande intryck på katttmaäretis Deine ja hade nemligen kallat statsätskottets betänkande le enkel produkt af deh gröndsatsen; att man ir borde undvika att öka skatternä. Talaret skulle n l vilja gå litet längre och kalla det en sittipel prosd dukt, icke för dess brist på grannhlagenhet; om mn hyillten några ördat, men för dess brist på uppt. riktighet. Statsutskottet har neriligen med detta j ) betänkande menat något, som det icke haft IuIrage att öppet uttala, hetmiligen skattevägran. NiDenna brist på uppriktighet ville tal: kalla en ll simpel brist. Men detta vaktadt Har likväl tite skottet i sin motiveriög röjt sin innersta tanke a med en naiv uppriktighet. Vare detta nög sagdt pm titskobtets motivering. Förut omnämnde talare de försökt försvara den, men på ett sådant sätt, att il icke rätt visste orm det skulle Yara allvar eller skämt. I setare fallet måste tan säga att till: fället var illa valdt, ty talaren kunde icke tro att a någon medlem af kammaren för ögonblicket var stämd för skömt. Nämnde taläre Hade äfven yttrat något om majoritetsdespötisti. Detta beböfde talaren åtminstone icke taga åt sig, ty han vår endast medlem af den majoritet som bär aktning för gröndlagarne, och derför yrkäde han bifall nn K. M:ts proposition. Han vär icke önspråksull nog att tro sig kunna inverka på kammarens Beslut. Men i händelse här fanns en minoritet, söih iCke rföspektörads grtindlagarne; skulle han gerna vilja utöfva en tryckning på denid fnintritet. Nu var han visserligen öfvertygad, att någon sådan minoritet icke fanns. Men det fanns en minoritet; som tolkade grundlagen på ett annat sätt, och dennå nimorltet ÖnskädE hat måtte sammankrympa till ett så ringa antal som möjligt. Han kunde icke förlika sig med den tanken, att svenska folket icke skulle väga på guldvigt, om tian tillgriper de medel som äro stälda till K. M:ts disposition. Han erkände sig höra till dö seisibla personer, som känna sig upprörda öfver sådana tilltag. Han var för sin del öfvertygad, att svenska folket, om, man frågar det på samvete, hyllar grundsatsen al kårlek till fostörlavtlet och vördnad för lagen. Hr Tornerhjelm fann sig föranlåten att åter begära ordet i anledning af de missförstånd, till hvilka hans föregående anförande gifvit anledning. Utskottets motivering hade han aldrig gillat. Ha yenet tvärtom, dtt det varit bättre om det sagt reht tt: vi vilja icke bbyvilia Hågot anslag till 2:dra beväringsklassens öfningar. Någon fölktmröstning hade han icke yrkat. Han önskade till Gud, att man aldrig måtte behöfva vända sig till svenska folket i en strid mellan dess regenne och fepresentatioti. Han hade blott sagt; alt öm man ville vädja till en allmän omröstning, trodde han att denna skulle utfalla till fördel för statsutskottet. Att taga medel till vapenöfningarne ur beväringsfonden kitde icke vara farligt, då det fint att taga af. . Det hade blifvit anmärkt, att om man tillgriper besparingar för ögunblickets behof, ställer an sig utän för fratntideh. Detta är sätnt, pf man använder dem till ögonblickets njutningar. Met ond man hushållar i dag har man gagn deraf i morgon. Konungens rådgifvare gjorde äfven motstånd, då man ville fråntaga regeringen dispositionen af bandelsoch sjöfartafonden; men sej Sn gläppte de den Bjelfva ifrån sig. Hvad kunde vära naturligare än om man trodde, att det skall gå på samma sätt nu. Svenska folket är ömtåligt för skatteförhöjning isynnerhet när tiderna äro svåra. Det är derföre icke så underligt; om det buder närvarande förhållanden skulle önska någon minskning i ähslaget till boväringsöfningarne Deraf ye icke, att det är likgiltigt för fäderneslandets försvar. Taläfeh Vär öfvertygäd; att Om vi blott få ett godt år skall fosterlandskärleken tagå H a rätt. Han yrkade bifall till statsutskottets 1 förslag. ) Hr Montgomery-Cederhjelm förklarade, att det var ett fullkomligt misstag, då man påstod att statsutskottet menade någonting annat än det Isagt. Han trodde, att denna fråga skulle hafva fått en helt avnan lösning, om blott diskussionen icke varit så hetsig. För sin del kunde han icke inse, att något attentat mot regeringens griändlagsenliga rätt här varit i fråga. Sedan utskottets förslag blifvit antaget såsom kontraproposition med uteslutande af hr af Klints förslag, segrade vid anställd votering K. M:ts proposition om ett anslag af 600,000 rdr med 100 ja mot 14 nej. Reel a tre rR ri Pr fr oe mee fre De återstående punkterna af fjerde hufvudtiteln från och med punkten 14 till slutet godkändes alla. Endast punkterna 21 och 25 föranledde någon diskussion. Vid föredragandet af den första, som rörde befästningsarbetena vid Carlskrona interpellerade grefve af Ugglas regeringen med anledning derat, att det begärda anslaget af 100,000 rår var alltför litet att-kunna åsyfta annat än provisoriska befästningar. Platsen syntesihonom likväl vara af den vigt för det allmänna att man icke borde dröja med dess fullständiga befästande efter nutidens fordringar. Som chefen för landtförsvarsdepartementet icke var närvarande, svarade i stället statsrådet Leijonhufvud på interpellationen. Han kunde så mycket hellre inlåta sig på denva fråga, som han en längre tid varit i Carlskrona och tanken på dess fullständiga befästande varit hans ungdoms käraste dröm. Men rikets finansiella tillstånd medgåfve för närvarande icke arbeten af en så omfattande beskaffenbet, och när ställningen blifver bättre, trodde han att Stockholms befästande borde i första rummet komma i åtanke. Vid föredragandet af 25:te punkten om officerares anställande i utländsk krigstjenst ville grefve C. G. Mörner endast på det gamla vilkoret, tjenstgöring i krig, bifalla det begärda anslaget af 9000 rdr. Ändamålet var utbildnin; till krigsduglighet. Att svenska officerare få tillfälle till en angenäm vistelse på utrikes ort vore äfven mycket bra; dock ansåg talåren icke detta ändamål vara af den vigt för det allmänna, att något statsanslag derför kunde anses behöfligt. Statsrådet Leijonhufvud och grefve v. Schwerin ansågo olämpligt att sätta ut något sådant vilkor, då för närvarande intet krig eger rum i Europa, då det kan vara af nytta att svenska officerare studera de militära förhållandena i andra länder äfven under fredstid. Andra kammaren. beväringsmanskapets vapenöfningar. mr FR än Er aah