Aftonbladet – 19 mars 1870, sida 3

rt AE i Eee Ut NN (Forts. från gårdagsbl.) Hr Rundgren. Om någon skulle föreslå att representationen endast skulle sammanträda hvartannat år och detta utan egentlig skada skulle kunna gå för sig, så skulle likväl detta väcka en ganska stor indignation. Då nu ett förslag föreligger rörande anslaget till öfningar af landets krigsmakt sker till och med ett affall från sjelfva statsutskottets sida, detta utskott, som några dagar förut fattat ett moget beslut i motsatt mening, och ett sådant affall oaktadt motionären ej gjort sig bättre reda för frågan, än att han först helt omotiveradt förlagt anslagets nedsättande till hälften, men sedan ika omotiveradt endast velat en minskning i summan med 350,000 rdr. Nu kommer statsutskottets ordförande och säger, att någonting inträffat i första kammaren, som gör att han ingalunda skulle förundra sig öfver om ifrågavarande anslag blefve nedsatt. Är detta, mina herrar, ett sätt att behandla vigtiga angelägenheter? Hvad har kunnat förmå utskottet att frångå sin mening? Vi skola granska utskottets motivering och se till om ett enda ord i densamma kunnat vara af beskaffenhet att förmå utskottet till något sådant. Der står nemligen: Deremot och då det synes utskottet vara af synnerlig vigt att den stående armåns vapenöfningar, af hvilka dess utbildning till krigsduglighet måste vara särdeles beroende, icke utan den mest trängande nödvändighet in skränkas, helst dessa vapenöfningar, efter sakkunniges påståenden, ingalunda lära vara mera omfåttande än oundgängliga behofvet kräfver, har utskottet icke kunnat förenämnde motionärens förslag till bifall förorda. Qvarstår ej ännu i denna stunden samma trängande nödvändigher, att armen ät i behof af öfningar, oaktadt första kammarens ofta omnämnda beslut? frågade talaren. Jo visserligen, ehuru en icke sakkunnig person uppträder och säger att en indragning är en trägande nödvändighet. Huru man än ser denna fråga och om man, som man väl bör, håller fast vid hvad utskottet sagt, så kommer man icke till något annat resultat, än det hvartill utskottet kommit,loch tal. skulle djupt beklaga om kammaren fattade ett beslut i denna fråga, som vore stridande mot utskottets. Grefve Sparre. Väl må vi tänka på sparsamhöet i alla möjliga riktningar, men så långt ha vi väl ej gått i uselhet, att vi skulle förvägra anslaget till stammens öfningar. Må vi då hellre indraga denna armå. Den, som i andra länder varit i tillfälle att se soldatens utveckling, skall ovilkörligen finna dessa öfningar alldeles oundgändliga: Tal. kunde ej, helst under ett år då det blifvit beslutet att indraga den ena beväringsklassens öfningar, instämma i ett sådant beslut, som här blifvit föreslaget, — ett förslag, som blifvit per hafs, framkastadt, — utan yrkade bifall till utskottets förslag. Hr Key. Som talaren var en af de tolf statsutskottsledamöter, som af representanten från Kristianstad blifvit interpellerade, ansåg han sig hafva åtminstone till en tolftedel blifvit interpellerad och ville i anledning deraf först meddela den ärade interpellanten att han icke visste af något arrangemang inom utskottet, och äfven om något skulle ha egt rum, skulle talaren åtminstone för sin del ej velat veta derutaf, och trodde i öfrigt att han vore känd för att vara en man, som ej frångår; siha åsigter. Talaren förklarade sig icke vara nåfon vän af indelningsverket, som han ansåg vara öråldradt, och derjemte vore den indelta soldaten för fåtalig och för dyr. Vär stam öfverstiger icke till sitt antal Petersburgs gårde, och hvad dess dyrhet beträffade, trodde talaren att soldatens underhållskostnad i tjenstgöring skulle bli lika dyr, som soldatens i hvilken främmande arm som helst, Hvartill derjemte hos oss komme de kostnader, som drabba rotehållarne. Den nu förelig-: gande frågan stode i år på en helt olika punkt: mot i fjol: då utkom nemligen första delen af ett nytt tjenstgöringsreglemente, hvilket inöfvades, och andra delen skulle i år inöfvas. Det vore sålunda en nödvändig fortsättning för att erhålla kontinuitet i öfningarne, och från denna sida sedt, kunde talaren ej annat än motsätta sig förslaget om nedsättning 1 anslaget. Förlidet år deremot hade han föreställt sig att man kunnat uppskjuta inöfningen af det nya reglementet på ett år. Talaren slutade med att yrka bifall till utskottets förslag, dervid han likväl på samma gång förklarade, att han beklagade att det såg mörkt ut med möjligheten att få statsregleringen att gå ihop. 4 Hr Hedengren uttalade på det högsta sitt ogillande öfver den skarpa och trotsiga interpellationen från Kristianstads-bänken. tskottet hade i sina motiver sagt, att den stående armens vapenöfningar vore en trängande nödvändighet, och tak. ansåg detta vara en sanning; ty då stammen erhållit nya gevär och nytt reg!emente, vore det också alldel les nödvändigt att öfningarne oförminskadt finge fortgå. Lika angeläget vore ock i talarens tanke, att beväringens öfningar ej inskränktes, till hvilken senare fråga hän framdeles ville återkomma. På grund af hvad han anfört, samt derföre att han ansåg oafvisligen rätt att i denna för landet vigtiga sak gå tidsenligt och icke lättsinnigt tillväga, yrkade talaren bifall till utskottets i bans tanke fullständigt motiverade förslag. Hr Jöns Pehrsson sade sig ha funnit; det reff för Norrköping, hvilken nyss så raftigt motsatt sig nedsättning på detta anslag; blifvit en regeringens man, sedan östra stambanan gått igenom. Efter jag har ordet, sade talaren, vill jag protestera deremot, att statsrådets medlemmar hviska med åtskilliga af kamrarnes lekdamöter, för att få dem att taga deras mening i försvar. Vi ha gifvit dem plats i kammaren och rättighet att deltaga i diskussionen, men alldeles inte att söka verka på våra åsigter på det sätt, som här skett. : (Starka hyssjningar — utan tvifvel den kraftigaste protest af: detta slag som någonsin fee eg i kammaren — utbröto på en gång från alla ledamöterna. På talaren tycktes de dock minst göra verkan.) Frih. Gripenstedt var förvånad öfveratt denna fråga, sedan den blifvit så noga utredd och vunnit hela statsutskottets bifall, skulle kunna föranleda en så allvarsam diskussion. Tvenne talare, hrr Jöns Pehrsson och :O.B.fOlsson, uppträda samt yrka en betydlig nedsättning uti anslaget till armång PY vag Det funnes emellertid tvenne sätt att bedöma halten af deras förslag. Det första vore den utredning af förhållandena, som blifvit framlagd, och det andra bestode i att taga hänsyn till den auktoritet, som tillstyrkt förslaget. Men någon utredning hade ju dessa talare hvarken nu eller i sina motioner åstadkommit och på någon auktoritetstro gjorde de väl. ej sjelfva anspråk. Statsutskottet hade ju afstyrkt motionärens förslag utan reservation, och då: hade man haft rätt att-anse saken afgjord. Men nu inträffade det otroliga. Utskottets ledamöter uppträda sväfvande samt förklara att de finna hela denna indragning naturlig. Och hvilken är orsaken härtill? Jo, att genom medkammarens. beslut en ifrågasatt indragning ej skulle lyckas... Derför måste en indragning af detta anslag ske-för att få debet och credit att gå ihop. Detta mål vore visserligen högt, men dock ej så högt, att ej sjelfva saken måste pröfvas, och om behofven vore oundgängliga, måste svenska folket underkasta sig de dermed förepase uppoffringarne. . Men det vore ej absolut nödvändigt att, för att få budgeten att gå ihop, af förtviflan tillgripa så grundlagsstridiga utvägar, som den utskottet föreslagit i afseende på beväringsfondens, användande. Tal. uppräknade följande tillgångar: Besparing å beväringens beklädnadsanslag :160,000 rdr; af finansministern medgifven öfverflytining från femte hufvudtiteln 49,000 rdr; flottans, underhållsmedel 468,000 rår; besparingar å ett reservationsanslag för spanmålupphandling 122,000 rdr; ej medgifyen förhöjning i sjöbeväringsanslaget 100,000 rdr; natura-anslag under femte hufvudtiteln 18,000 rdr; minskning i anslaget. till fö op ocng 40,000 rdr; extra anslag å åttonde hufvudtiteln 88,000 rdr m. m. Detta skulle utgöra 1,145,000 rdr. Om man nu kunde antaga att ber räkningen af statens inkomster tålde vid en förhöjning, skulle man snårt nog komm: till en viffra mAatäötnranda dan 3 1 ER mA AN 044 et. Jan attan ita Jönn Ne Hö font fen Brr