Aftonbladet – 18 mars 1870, sida 3

lemnat vår hamn och gått ut i Kattegat. Angbåtsfarten mellan Malmö och Kjöben havn öppnades i går. -RIKSDAGEN. Första kammaren. (Forts. fr. gårdagsbl.) Grefve Lagerberg hade icke kunnat blifva öf vertygad af en föregående talare, hvilken vela förklara och försvara utskottets förslag. Hvad for men för motiveringen beträffar, trodde -han der för kammaren vara af underordnad betydelse; mer han kunde för sin del icke anse brådskan såsom någon tillfyllestgörande ursäkt för att denna mo tivering var illa hopkommen. Han skulle sitararc hafya ursäktat en större långsamhet. Af ett ut skott, som har så allvarsamma göromål och som har pungen om hand, måtte det väl icke Bvars för mycket begärdt, om man fordrar, att dess ar. bete skall vara ordentligt och väl gjordt, icke hast verk och slarf. Talaren undrade, om det var ma joriteten eller minoriteten inom utskottet som be: stämde besluten. De hrr, som diktera besluten måtte väl ock vara de som diktera motiveringen Talaren beklagade nöden inom landet. Han var. äfven han, en stor vän af sparsamhet, men han ville, att man icke skulle spara på sådant sätt, att deraf stor skada kunde uppstå. Vår armå består af stam och beväring. Att beväringen väl öfvas och så införlifvas med stammen, att den kan samverka med denna, detta är ett nödvändigt vilkor för att vi med någorlunda utsigt till framgång skola kunna möta en fiende. Mycket återstår. i detta hänseende att göra. Ett befäl, som på 11 månader af året icke sysselsätter sig med sitt yrke, kan icke uppnå någon särdeles hög grad af skick: lighet i detsamma. Men vi få icke anklaga befälet derför. Allt beror på att icke tillräckliga medel äro anslagna till öfning. Äfven 30 dagars öfning är för litet. Men vi hafva icke råd till mera Vårt land är fattigt. Vi måste derföre iakttaga sparsamhet och söka på bästa möjliga sätt använda den tid och de medel som stå oss till buds. At; under sådana förhållanden förslaget till anslag för beväringens vapenöfningar icke bör afslås, detta bör vara klart åtminstone för medlemmarne af denna kammare. Att afslå det skulle vara både oklokt och orätt. Talaren medgaf gerna, att utskottets uppgift icke varit lätt. Det måste vinnlägga sig om sparsamhet med landets tillgångar. Det måste äfven sörja för landets försvarsväsende och var skyldigt att skaffa medel dertill. Detta har utskottet försökt, men det har öfverskridit gränsorna för sin befogenhet. Vissa gränsor måste alltid finnas mellan den lagstiftande och den verkställande makten, och det är nödvändigt attiakttaga dessa. Ut skottet hade kunnat föreslå, att riksdagen måtte anhålla, det K. M:t i betraktande af ställningen inom landet måtte för ändamålet disponera medel ur allmänna beväringsfonden. Men att taga för afgjordt, att han skall göra det och under denna förutsättning vägra alla andra medel, detta var att träda regeringens rätt för nära. Det är nemligen tillräckligt bekant af hvad natur denna fond är. K. M:t eger disponera öfver densamma, han allena. Riksdagen skulle kunnaiväcka fråga om en förändring i detta hänseende, men bar ingen anledning att gå tillväga på det sätt utskottet föreslagit, Att regeringen icke är obenägen att i sådana frågor gå riksdagens önskningar till mötes, detta visade sig bäst i fråga om handelsoch sjöfartsfonden. Riksdagen behöfde den gången blott lappa få dörren för att vinna inträde. Om den ville hos . M:t göra en likartad framställning i fråga om lenna fond, skulle denva framställning säkerligen cke lemnas utan afseende, såvida den gjordes på rätta sättet. Talaren yrkade bifall till-K. M:ts oroposition. Grefve Stjernblad anmärkte att utskottet tyckes hafva gjort till sin uppgift att icke göra nåsonting, som kunde afleda det från det mål det öresatt sig, nemligen att för år 1871 framlägga n statsreglering utan skatteförhöjning. Detta syfemål. var .berättigadt; men utskottet måste på samma gång .afse-statens-rätt att fåsina behof tillredsstälda, isynnerhet vårt heligaste behof, vårt sjelfförsvar. Med dessa båda uppgifter för ögonen nåste det finna sin ställning något generad. I sin örlägenhet tillgrep det en utväg, som dess värre sådana fall icke är ovanlig. I saknad af egna illgångar använder man andras. För att skaffa medel till beväringens vapenöfningar ville utskottet illgripa en fond, som icke riksdagen, utan K. M:t lena eger disponera och detta endast till ett visst ippgifvet ändamål. Den lagparagraf söm handlar om denna fond är en frukt af riksdagens egen lagtiftande verksamhet. Den är icke bildad genom skattebidrag, utan endast genom friköpning af beväringsskyldige och ursprungligen afsedd till beälsämnens utbildning inom beväringskåren. Vi iafva således allt skäl att respektera denna fond. Jet är högst besynnerligt, att efter den bestämda örklaring regeringen gifvit angående denna fond Itskottet kunde komma fram med ett sådant förlag. Huru skulle den regering vara funtad, som unde hålla till godo. med detta: Om riksdagen rodkände statsutskottets förslag, skulle detta helt nkelt vara skattevägran. K. M:t har enligt 17 8 f beväringsstadgan obestridligen rätt attlåta öfva åde-1:sta och 2:dra klassen af beväringen. Båleles står det icke irepresentationensskön att vägra nedel dertill. :-En sådan skattevägran skulle icke ndast vara fullkomligt olaglig; den skulle i alla fseenden vara mer än sorglig. Vi önska ju alla n utveckling af vår beväring såsom grundval för vårt försvar. Men huru går det väl med den, om ri låta öfniogarne inställas år efter år? På detta ätt skall beväringsinrättningen snart upphöra att efva i folkmedvetandet. Talaren visste icke, om len fraktion som vill framkalla en skattevägran rar beredd att möta konseqvenserna deraf. Ett visste han, nemligen att en regering, som kunde nottaga ett sådant behandlingssätt af representaioneny-ieke kunde ega landets förtroende: Det syntes honom för dfrigt vara ett sjelfbedrägeri å atskottets sida, att det uppskattade kostnaderna för. ena beväringsklassens vapenöfningar så lågt som till 250,000 rdr. Det vore allra klokast att apptaga demitill-det belopp, hvartill de sannolikast skola stiga i verkligheten. Tal. yrkade afslag på stätsutskottets bifall till regeringens förslag. Statsrådet Leijonhufvud ansåg för sin skyldighet att här yttra. sig; men då så många andra belyst denna fråga kunde han fatta sig kort. Han ville blott anmärka det egendomliga deruti,-att: atskottet erkänt nödvändigheten af att öfva äfven andra klassens beväring, men på samma gång värat medel dertill. För öfrigt hoppades han, att kammaren måtte bifalla regeringens förslag. Hr Hazelius började med att erinra om nödvändigheten af att hvarken regeringen eller representationen öfverskrider sina gränser och inriper i den andras rättigheter. Denna nödvänlighet synes statsutskottet hafva förbisett. Det hade -frånkänt sig all gemensamhet med Jöns Pehbrssons begäran om inställandet äfven för nästa år af andra klassens beväringsöfningar och erkänt det begärda anslagets behöflighet, men gifeit anvisning på en fond, hvilken icke är bildad af statsmedel utan genom. enskilda. bidrag af sådana. som iköpt sig från. värnepligten, och hvilken med