Aftonbladet – 18 mars 1870, sida 2

Sedan hvad? frågade jag, då hon tvärt tystnade. Sedan den sista gången. Harry har icke sagt ett enda ord till mig på hela dagen; det är skamligt! Nog borde han talat om för mig. sJa, jan, sade jag för att få henne lugn. Ser ni, Harry är inte min vän. Han säger sig vara det, men han är det ändå inte. Men det kommer alltsammans af att jag inte har behandlat honom vänligt. Alltsedan är han så främmande emot mig. Men nog borde han ändå ha sagt mig detta! Ni får alldeles inte tala om för dem, att jag vet det. Nej, visst inte. Ty då skulle de kanske stänga in mig, som de gjorde en gång förut. Men det var inte den sista gången; det var då Harry hade rest till Frankrike. Om mrs Freeman varit hemma i dag, håde jag inte fått veta det så snart. Detta är riktigt elakt af dem; jag tror att jag säger det rent ut åt lady Chandos. Om Harry ... Medan hon yttrade de sista orden, hade hennes blick varit stelt fästad på en punkti vår närhet. Hvad hon såg, eller hvad hon trodde sig se, visste jag ej, men från hennes läppar frambröt ett dämpadt rop af förskräckelse och i samma stund ilade hon hastigt in i boningshuset. Öfverraskad vände äfven jag mina blickar åt samma punkt, väntande intet mindre än att ånyo få se mr Chandos komma vandrande i sömnen. Och jag tror i sanniog att om så hade skett, skulle detta skådespel skrämt mig. vida mer än några spökerier. Otvifvelaktigt var, att någonting skönjdes litåt, som icke hörde platsen till. Mellan två trädstammar och i samma linie som de synes hvad som mycket liknade en mensklig gestalt — ej en högväxt, smärt person, som mr