Aftonbladet – 16 mars 1870, sida 3

ST Te ST ARR RS TE FRV VEI den andra, så vedervågar man att komma för fort i denna utveekling. Och tal. trodde att den nya representationen vore så stark, att den icke behöfde använda ytterligare denna tumskruf. Den före, gående tal. hade påstått, att någon förändring ej blifvit vidtagen med första hufvudtitelns anslag och såg deri ett skäl att ej göra detnu, Talaren ville såsom skäl för samma åsigt tvärtom anföra, att detta anslag blifvit så nyligen ordnadt, nemligen vid 1865 års riksdag. Hr Jöns Pehrsson replikerade de föregående talarne. Hvad hans påstående beträffade, att anslaget vore väl högt, så vore han icke ensam derom; många bland riksdagsmännen och de arbetande klasserna delade det. Och om H. M:t konunen kände ställningen och allmänna meningen i andet, var tal. öfvertygad, att högstdensamma skulle vara mera villig att göra indragningar än hr Jöns Pehrsson sjelf. I fråga om den af hr Hedin vidrörda grannlagenheten uttalade hr Jöns Pehrsson, att det just vore grannlaga att komma fram me en motion i detta syfte som han gjort. Hr Bjerkander ansåg det af motionären mot statsutskottet framställda klander, derför att hans motion icke blifvit tillstyrkt, ej vara befogade, då han sjelf vid motionens remiss yttrat, att han med densamma ej afsett någon direkt nytta, utan endast att fästa hnfvudtitelns höge innehafvares uppmärkIsamhet på nödvändigheten att hushålla. Talarem hade icke reserverat sig mot utskottets beslut; men som han i viss mån delade motionärens åsigter, ville han gifva detta tillkänna, på det att det icke skulle se ut, som om hela kammaren delade grefve Sparres vid remissen uttalade åsigt,att han måste häfda kammarens anseende genom att uppIträda emot motionen: Grefve Sparres åsigt, att ett kontrakt om apanaget vore ingånget vid konungens tronbestigning, kunde tal. icke dela; och om så ock skulle vara, så hade detta kontrakt sedermera blifvit brutet, när representationen höjde apanaget. Allmänna meningen i landet vore för en nedsättning, och enligt talarens uppfattning funnes det många belopp på hufvudtiteln, som skulle kunna ne ) sättas, utan att träda grannlagenheten för nära. Hr Asker påminde om Geijers yttrande, att svenska folkets historia är dess konungars. blick in i historiens partheon visade att många af Sveriges konungar och furstar stått så högt i RO handa hänseenden, att de äfven såsom enskilda I män skulle hafva blifvit ansedda som sin tids ypersta. Enligt nyssnämnde yttrande hade också olksagorna och konungasagorna gått rand ihand intill senaste tider. Detsamma vore ock -händelsen under den konung, som nu sutte på Svenges tron och som gifvit fribeten större utveckling än hvad som skett på länge. Det vore derför underligt, om denna kammare, som har samme konungs högsinthet att tacka för sin tillvaro, skulle göra en nedsättning i apanaget. Hr Heggström vände sig först emot grefve Sparres yttrande, att hufvudtitelns anslag icke blifvit ökade på 50 år, och visade med siffror, att under de 20 år den ädle grefven varit ordförande i lagutskottet, och hvarom han så ofta påminner kammaren, hade dessa anslag blifvit höjda med 31,, procent. Hr Hedins förslag fann tal. varg inkonseqvent; ty om denna hufvudtitels anslag vore för högt, hvarför hade icke hr Hedin utsträckt sitt förslag äfven till de andra hufvudtitlarna? Om riksdagen ansåge att en tjensteman hade för stor lön, skulle det då vara riksdagen värdigt att fråga honom, om han icke skulle vilja göra en nedsättning deri. Riksdagen hade visserligen gjort nedsättning i lönerna för tjenstemän, men Ser hade icke skett under en antagen tjenstemans lifstid. endast vid ombyte; i konseqvens hvarmed tal. äfven ville bifalla utskottets förslag. Hr Hedin, vändande sig mot den föregående talaren, sade sig hafva den egendomliga vanan, för att icke säga principen, att yttra sig öfver det som föreligger icke öfver andra saker. När diskussionen derefter förklarats slutad, anställdes omröstning mellan utskottets förslag i första punkten, innehållande afstyrkande af hr Jöns Pehrssons ofvanberörda motion, och hr Hedins förslag, hvarigenom utskottet segrade med 96 röster mot 87. Derefter bifölls utan votering 2:dra punkten, afstyrkande hr Ola Larssons motion om indra; ning till statsverket af Svartsjö och Strömsholms slott. Andra hufvudtiteln. (Justiitie-departementet.) I sitt utlåtande n:r 22 hade statsutskottet behandlat anslagen under denna hufvudtitel; och biföllos utskottets hemställanden i alla punkterna utom den tredje, I denna punkt hade utskottet föreslagit att indraga det nu utgående arvode af 3000 rdr åt en intendent och chef för fångvärdsstyrelsens byggaadskontor. I denna fråga uppstod en vidlyftig öfverläggning. H. exe. justitiestatsministern frih, De Geer fäste uppmärksamheten på, att förliden riksdag ingått med hemställan till K. M:t om utredning, huruvida ej de åligganden, som tillhört ifrågavarande intendent, kunde öfverflyttas på öfverintendentsembetet, och att till följd deraf utredning blifvit gjord, som visade att intendenten fortfarande vore för fångvårdsstyrelsen behöflig. Till afstyrkande af ifrågavarande anslag hade utskottet ej haft något annat skäl att anföra, än att den ifrågavarande indragningen skulle lända till besparing. Till en början anhöll tal. att få erinra, att sådana staten tillhöriga hus, som stodo under särskilda embetsverks förvaltning och som utgjorde det största antalet, vore undantagna från öfverintendentsembetets vård, såsom t. ex. de kungl. lustslotten, byggnaderna vid statens jernvägar m. m. Hvarför hade ej utskottet föreslagit att äfven dessa borde ställas under öfverintendentsembetets förvaltning? Tillsynen öfver fängelserna sammanfölle så med sjelfva fångvården, att tal. ej trodde, att de kunde åtskiljas. Tal. betviflade ej att tillräcklig skicklighet för bestridande af det nya uppdraget funnes hos öfverintendentsembetet, men betviflade, att det kunde göra detta utan en tillökning i krafter. För närvarande funnes nemligen 36 cellfängelser och 8 straffångelser, hvilka tillsammans representerade ett byggnadskapital af 6 millioner rdr och en årlig reparationskostnad af 40,000 rdr, då deremot den årliga nybyggnaden och underhållet för de hus, som stå under öfverintendentsembetets förvaltning, ej öfverstege 70,000 rdr. Härtill komme, att fängelsebyggnaderna ej vore fulländade samt att det ålåge intendenten jemväl att granska förslag till ombyggnad. af häradsfängelser samt stadoch arbetshäkten. Häraf voro en följd, att öfverintendentsembetet måste för de nya göromålen anställa en särskild person, och tal. kunde ej inse något skäl hvarför detta embete skulle kunna arställa en sådan mot mindre arvode än fångvårdsstyrelsen. För öfrigt vore det lätt att föreställa sig hvilket mångskrifveri skulle uppkomma, om en sådan förvaltning som den ifrågavarande delades på tvenne embetsverk. En annan utväg kunde visserligen tillgripas, nemligen att i hvarje särskildt fall vända sig till sakkunnig person, men en dylik anordning skulle ej leda till någon besparing. Att nu fråntaga den person, som i 15 år skött ombudsmannabefattningen, allt arvode, vore slutligen en så hård medfart mot en embetsman, att den nästan saknade motstycke i Sverige. På grund häraf och då det kunde ifrågasättas, huruvida riksdagen emot K. M:ts bestridande verkligen skull vilja indraga ett ordinarie anslag, för att bespara icke 3000 rdr utan endast skuggan på papperet af 3000 rdr, hoppades tal. att detta anslag måtte beviljas. I samma syfte yttrade sig äfven hr Kallstenius, som fäste uppmärksamheten på, att det af utskottet föreslagna sättet. att lösa frågan skulle medföra en daglig korrespondens mellan tvenne myndigheter samt försvåra införandet af den förenkling i förvaltningen, som alla önska. Hr Almqvist, som hyste samma åsigter, anmärkte, att om intendentsbefattningen komme att indra