Aftonbladet – 16 mars 1870, sida 3

Andra kammaren. Första köfvadtiteln (Hofhållningen). Hr Jöns Pehrsson ansåg det framförallt Yara vigtigt att för våra finansers ordnande nedsätta utgifterna, der detta låter sig göra, men han hoppades icke att för denna gång vinna något med sin motion om nedsättande till 1 million rdr (de utgöra 1,417,009 rdr) af utgifterna på denna hufvudtitel, hvilken motion han väckt, emedan man borde så att säga börja från början. Vid motionens remiss påstod en talare, att densamma skalle vara juridiskt omöjlig; men då den liksom öfriga statsutgifter beviljas vid hvarje riksdag, vore ingen större omöjlighet att göra nedsättningar derå ät å de andra. I motsats till en liknelse vid motionens remiss framställde tal. en annan, nemligen om en förvaltare, som ej står på sin principals bästa, utan förer ett gladt och ljufligt Lif, skaffar sig många tjenare och lefver med dem lusteliga och ladeliga. Principalen kan väl ej beskyllas för allt ör stor stränghet, om han frågar, huruvida kostnaderna för förvaltarens underhåll icke skulle kunna något inskränkas. Vi, svenska folkets representanter, sade tal., äro principalerna, som i und. fråga vår höge förvaltare om ej utgifterna till hans underhåll skälle kunna bli något mindre. Talaren ville dock icke ifrågasätta en minskning i ansla et till H. M:t konungen personligen, utan föreslog blott en dylik af 15,000 rår å anslaget till hofstallets utfodring. Visserligen hoppades tal. icke att vinna mycket, men väl att det funnes så många fosterländskt sinnade män, att en så liten besparing skulle kunna åstadkommas. Då tal. på ministerbänken såg regeringens främste man, ville han uttala det hopp att man för framtiden måtte iakttaga besparingar från regeringens sida, emedan det i annat fall blefve omöjligt för der enskilde att kunna uträtta något. Framställde äfven förslaj om skrifvelse till K. M:t för besparingar å hufvudtiteln för framtiden. Hr Hedin: Herr talman! Mine herrar! Med statsutskottet kan jag icke annat än instämma i dess afstyrkande at bifall till hr Jöns Pehrssons motion, ty det är påtagligt att riksdagen icke kan besluta en sådan nedsättning, som så plötsligt och så starkt skulle rubba hela den ekonomi, som representeras af första hufvudtiteln. Men likväl tror jag, att ett amendement till utskottets betänkande icke vore ur vägen. Statsutskottet har sjelft påmint om, att likadana förslag blifvit af samme motionär vid de tvenne sistförflutne riksdagarne väckta, och dertill vill jag lägga den erinran, att motionens förkastande nu säkerligen icke skall hindra dess förnyande vid nästkommande riksdag. Jag frågar mig då: kan detta vara behagligt för någondera sidan, riksdagen eller regeringen? och när jag med nej måste besvara den frågan, så ledes jag deraf till en ny: finnes icke någon utväg att komma till en af landets ekonomiska ställning påkallad reduktion af denna hufvudtitel, utan att man derför behöfver göra sig skyldig till några ingrepp eller kränka den grannlagenhet, hvarpå statschefen har anspråk? För min del tror jag, ! att en sådan utväg finnes; jag anhåller, att kammaren ville med tålamod lyssna till mina ord; trogen min vana, skall jag icke länge upptaga kammarens uppmärksamhet och dyrbara tid. Jag tror alls icke, att det är nödigt att göra en diskussion om första hufvudtiteln till en sensationsförhandling, såsom här stundom skett. Man har t. ex. sagt, att det fordras mera mod, att försvara än angripa denna hufvudtitel; för min del må jag bekänna, att behandlingen af denna, liksom af andra! statsregleringsfrågor, bj synes mig ställa några ofantliga anspråk på de enkla saken att uttala en motiverad åsigt. Man t civila modet, ty i enal som i andra fallet, och på hvilken ståndpunkt man l: än må befinna sig, är det ju blott fråga om denj har vidare vädjat till den monarkiska principen , och velat se en fiendtlighet emot densamma uti , hvarje förslag till nedsättning af första hufvudti-: teln; härvid vill jag anmärka, att de, som äro: varma vänner icke endast, och helt platoniskt, af den monarkiska principen såsom sådan, utan af monarkien i Sverige, gjorde bäst i att icke uppsöka sådana motiver, så länge andra närmare till ; hands liggande finnas — och sådana finnas verk-; ligen. — Hvad slutligen beträffar den ofta omordade grannlagenheten, så — hvem vill väl kränka den? Icke jag, men framför henne måste jag döck gifva plats åt andra, genom sjelfva sin natur vigtigare hänsyn. När jag vill bedöma, om anslaget å första hufvudtiteln är för högt och sålunda bör nedsättas, så är det naturligt, att jag betraktar det i förhållande till det statsändamål, som genom denna hufvudtitel skall befrämjas. Dervid tränger ! sig den tanken ovilkorligen fram, att våra dagars konstitutionella monarki har fått en mot förra tiders kungadöme så väsentligt förändrad betydelse, att den gjorde klokast mot sig sjelf, om den intoge en mera anspråkslös eller, om jag så får säga, mera borgerlig hållning. Det har funnits en tid, när konungadömet, att så säga, uppbar hela samhället och dess utveckling; detta hade då sin grund såväl i styrelsesättets beskaffenhet som de stora personligheterna. Men tiderna äro nu ofantligt förändrade. Om nu medborgarne äro laglydige, om skatterna betalas, om allmänandan lifvas till stora ansträngningar för patriotiska ändamål, med ett ord, om samhället håller ihop och går framåt, så kan nu ingen säga, att detta, i en konstitutionel monarki, är att tillskrifva hvarken monarkens personlighet,som, utan synnerligt märkbar ölägenhet, kan vara särdeles obetydlig, icke heller den monarkiska formen. Under en så förändrad, monarkiens, betydelse synes mig riktigast att royauten icke söker upprätthålla yttre anspråk, som icke motsvaras af inre halt. I den af Gustaf III uppsatta och af 1778 års riksdag antagna konungaförsäkran, som då afsågs skola gälla för Sveriges kommande konungar, har han i de välbekanta orden: anseendes städse för vår största ära att vara den förste medborgaren bland ett rättskaffens, fritt folk, uttalat en grundsats, som jag tror icke kan lyckligare formuleras till högsta rättesnöre för våra dagars konstitutionella monarker. Med en sådan uppfattning af förhållandena, är det naturligt, att jag för min del anser mig ega skäl att säga, det vår nuvarande första hufvudtitel är för dryg i förhållande till det statsändamål, som genom dessa utgifter skall befrämjas. Endast i förbigående vill jag påpeka, — och det är lätt för hvar och en att sjelf göra tillämpningen deraf, — att man för att känna första hufvudtitelns rätta belopp bör, såsom äfven eljest i statsekonomien, vid sidan af det man ser, d. v.s. slutsumman i utskottets utlåtande, komma ihåg äfven det man icke ser, eller att under andra hufvudtitlar finnas mer eller mindre maskerade utgifter, som rätteligen höra under den första, kortligen, att första hufvudtiteln ej så litet öfverstiger 1,417,000 rdr. Emellertid anser jag, såsom sagdt, att en plötslig och stark nedsättning är, helt enkelt, en omöjlighet. Jag tror att den endast kan ske efter vidtagna förberedelser och successivt, samt till ett belopp, hvarom det torde vara svårt att på förband bilda sig ett bestämdt omdöme. Häri synes mig en anvisning om rätta vägen vara gifven, nemligen att åt K. M:t lemna initiativet i denna sak. Jag skall derföre tillåta mig att föreslå och, såvida mitt förslag vinner något understöd, yrka proposition derå, att riksdagen beslutar en anhållan, att K. M:t ville undersöka, i hvilken mån inskränkningar i hofförvaltningen efterhand kunna ega rum, samt föreslå deraf föranledda, successiva nedsättniogar å första hufvudtiteln. Det är möjligt att denna kammares majoritet icke skall dela min åsigt, och jag ber då blott att man icke ville i mina ord inlägga något annat eller mera, än i dem verkligen ligger, och i öfrigt upptaga min hemställan så, som en öppet men hofsamt uttalad ärlig mening förtjenar. . Grefve Sparre påpekade huru besynnerligt det skulle se ut, om man ett ögonölick sedan man beviljat 25 mill. rdr, som man utan olägenhet kunnat afslå, om, ögonblicket sedan man visat en så ara