Aftonbladet – 15 mars 1870, sida 2

UTRIKES. Innehåll: Debatten om irländska billen i engelska underhuset. — En veteran inom diplomatien. — Algiers ställande under civil styrelse. — Högerns omvändelse. — Olliviers förklaring om lagstiftningen genom senatus-konsulter. — Anklagelseakten mot prins Pierre. — Marfori tagen till nåd igen.-— Hertigen af Montpensier. — De spanska biskoparne i Rom. — Från nordtyska riksdagen. — Baierns nye premierminister. — En generaltulldirektör åtalad för smuggling. — En farlig coiffyr. Af ett telegram i en utländsk tidning. erfar man, att Gladstone medsin irländska bill vunnit en lysande seger i underhuset. Billen antogs nemligen den I1 dennes till andra läsning: med 442 röster mot 11. Man hade väl på den sevare tiden Haft temligen stor visshet om att billen skulle tillåtas genomgå andra läsningen, ty, såsom bekant är, hade de irländske underhusmedlemmarne nyligen en sammankomst, på hvilken de beslöto att först vid komitebehandlingen framställa de anmärkningar mot förslagets detaljer, som de hade att göra. Men att andra läsningen skulle beviljas med er så oerhörd majoritet; nästan utan all opposition, hade väl Gladstone sjelfknappt hoppats. -Disraelis organ Standard yttrade några dagar förut, att alla partiers beslut att antaga billen och förbättra dess detaljer med hvårje dag blir? allt tydlis gare, men att man dock på samma gång allt mer och mer märker, att-den blifvit utarbetad i hast och med mindre insigt i äm net. Nämnda toryorgan menade derföre, att det blir nödvändigt att. betydligt förändra den: 4 Vi redogjorde i gårdagsnumret för första dagens debatt. Den 8 dennes fortsattes densammåä och öppnades då af Maguire, som förklarade, att han i sin egenskap af-irländsk reprösentånt uhder sin parlamentariska bana bemödat sig om att förbättra förhållandet mellan jordegarne och arrendatorerne i Irland. Han uppmanade nu också regeringen och underhuset att icke dröja längre, utan sätta en gräns för det tillstånd af agitation, som råder på systerön, genom att genast antaga en bill, som, obetydligt föråndrad, icke kan förfela det mål, regeringen föresatt sig, och återställa lugnet i Irland. Ward Hunt, f. d. finansminister i Disraelis kabinett, skattade sig lycklig ätt kunna anmärka, att under den diskussion, som hittills förts, intet symptom till partianda visat sig, samt att man på båda sidorna i underhuset är öfverens om nödvändigheten att draga en så vigtig fråga inför parlamentet. Talaren kunde dock efter denna försonliga inledning icke låta tillfället gå sig ur händerna att