Aftonbladet – 14 mars 1870, sida 3

MUSIK. Fröken Amalia Riegos konsert var, i sin helhet bedömd, en afgjord succes, som gjorde henne och hennes utmärkte lärare all heder och var egnad att vid den unga sångerskans framtid fästa musikvännens lifiiga förhoppningar. Den talrika och musikaliskt bildade publik, för hvilken hon nu presenterades, blef synbarligen mer och mer intagen till konsertgifvarinnans fördel ju närmare bekantskap den gjorde med resurserna hos hennes stora, särdeles i de högsta och lägsta tonerna mäktiga stämma, med den konstfärdighet hon i hvarjehanda olikartade riktningar och ämnen ådagalade samt med det lefvande intresse som uppenbarades i hennes föredrag; och genom frikostigt uppmuntrande bifall, någongång till och med dubbla inropningar, tolkade auditoriet sitt erkännande af dessa förtjenster och gåfvor. Programmet var i hög grad mångskiftande. Den klassiska stilen representerades genom Paminas kavatina ur Trollflöjten och den första sopranarian i Skapelsen; med den moderna bravurmusikens förfinade koketterier visade artisten sig hemmastadd genom trenne salongsnummer, bland hvilka en Canzonetta Toscana af Gordigiani vann särskild uppmärksamhet; i den dramatiskt tillimpade romansen försökte hon sig med den sköna duon ur Hallströms ballad Hjalmar och Ingrid; i den italienska passionsoperans tolkning afgaf hon ett verkligt kraftprof genom en duo ur Mercadantes Giuramento, och såsom konsertens afslutniog gaf hon tre populära visor af nordiska mästare. Skickligt odlade anlag och artistiskt vägledd uppfattning röjde dessa prestationer dess mer ju mera konstmässighet kräfdes för ämnets tolkning, och den kraft som sångerskan uppenbarade var naturligtvis snarare den tacksamma lärjungens förmåga att på ett tillfredsställande sätt åtlyda äfven mycket fordrande order än den sig:sjelf bestämmande konstnärinnans verksamhet. För fröken Riegos tekniska färdighet blef den ofvannämnde eleganta canzonettan en lysande triumf, men en ännu större konstnjutniog skänkte hon genom arian ur Skapelsen, i hvars återgifvande hon tycktes med ett slags ödmjukhet böja sig ej blott för de lärdomar, som hos henne inskärpts och hvilka hon i allo var trogen, utan äfven för ämnets majestät; och allra. mest intresserade hennes föredrag af Mercadantes duo, hvari hon i rikt mätt röjde den dramatiska uttryckskraft, som skänker en scen, en karakter, understundom en hel opera, dess rätta belysning. Minst anslog hon deremot i visorna, i hvilkas tolkning man önskar i första rummet förnimma en frisk utsprunglighet, en fri, icke suffierad känsla och-hvari en märkbart framskymtande summa af beräkniogar, de må nu i och för sig vara aldrig så fina och skarpsinniga, emellertid äfventyrar att tillsamman bilda en enda stor missräkning. Att af den lilla okonstlade visan: Litet gnabb ibland göra ett kokett, i det yttersta tillspetsadt salongsnummer torde t. ex. föga öfverensstämma vare sig med den nordiska sångens skaplynne i allmänhet eller. särskildt med den förtrollande flärdlösheten hos Erik Gustaf Geijers stora ande. Fröken Riegos program likasom hennes hela uppträdande var, som sagdt, snarare elevens än den fullfärdiga artistens. Hon framstod dels såsom en lefvande illustration åt den värdefulla texten af en mångårig och mångsidig lärareverksamhet, dels visade hon sig nu hafva ledts till den ståndpunkt, hvarifrån hon opartiskt och utan fruktan kan jöfverblicka sångkonstens vidsträckta och omfattande område för att söka och finna sin artistiska lifsoppgift. Att hon vid sitt val har att påräkna den förträffligaste ledning, derför är hennes rikhaltigt erfarne och skicklige undervisare en säker borgen, men på hennes egen begåfning af ingifvelse och arbetskraft beror huruvida hennes framtida konst, närsverksamhet skall blifva lika mycket värd; som det första steg, vi Au bevitnat, var lof