Aftonbladet – 12 mars 1870, sida 3

ee HN OO OO oo e I VI gr 1 anmärkte Jag. — Det här jag inte hell precist väntat; ty inte kan ni, som är båd stadsbo och karl, hafva någon egentlig kän nedom om den qvinliga husslöjdens väsend Men derom är det inte tid att här tal: Kom till mig en afton, så skall ni få del mina åsigter, som grunda sig på ett långt lil ertarenhet, och så kan ni sedan skrifva up dem, och kanske också trycka dem, ty n för tiden skall ju allt tryckas., sade fru K med ett vackert leende och räckte mig har den till afsked. Af detta anbud har jag med stort nöj begagnat mig, och följden deraf är denn skijzz: Fru EK. — det är med hennes samtyckt som jag förutsänder följande meddelande — är född i Stockholm, dit hon nu på gamle Idagar återvändt efter ett verksamt, ofta bekymmerfullt lif. Hon erhöll -den omsorgsI follaste uppfostran och förvärfvade sig alla de talanger som i hufvudstadens bästa pensionsanstalt kunde erhållas. Vid 22 års ålder ble hon plötsligt ensam i verlden, och den i välmakt uppfostrade flickan befanns, då föräldrarnes bo blef utredt, ega några hundra rdr i arf. Hon beslöt genast att söka anställning såsom lärarinna. Det lyckades henne att få plats hos en rik familj på landet, och det var der, som jag först gjorde hennes bekantskap. Herrn i huset skötte uteslutande sin ekonomi, och då han såsom ett angenämt afbrott deri, stundom anmodade guvernanten att spela litet på pianot, så arrangerade han sig beqvämt i soffan och njöt snart af musiken — sofvande. Frun var ett förträffligt fruntimmer, med mycken bildning, en utmärkt husmor, men nästan beständigt sjuklig och de begge döttrarne snälla, men klent begåfvade. Första året fick Mamita, — så kallades guvernanten inom familjen — undervisa barnen och de gjorde vackrare framsteg än lärarinnan i början vågade hoppas. Men då blef frun mera sjuk, flyttades från sängkammaren in i salongen, såsom en liten omvexling, och emedan husherren ville att allt skulle gå som ett urverk, så måste Mamita snart fungera som värdinna vid bordet, erhöll fruns obegränsade förtroende — och nycklarne,, och med dem följde snart alla de högre husbestyren jemte barnens undervisning. Jag ser nog — sade fru D. — att husbestyren göra Mamita bekymmer; men tro mig, ätven de ha nytta och kunskap med sig, och Mamita kan ju sjelf få hushåll. Då är det väl att ej på detta område vara oerfaren. Det smärtade Mamita, att den ena talangen efter den andra gick utför, och att hennes sjelfstudier riktades åt kokboken och Ekenmarkska väfboken; men Mamita var nyttig på ett annat område, än det, hvarom hon förr drömt, och det tröstade henne. Några år förflöto. Fru D—Ss plågor togo slut, hon fick ro i grafven. Mamita skötte huset ett år efter fruns död: enklinlingen gifte om sig. Det nygifta paret reste utrikes, han för att bese några stora brännerjer i Tyskland och begge för att komma till Paris — och döttrarne sattes i pension. Mamita fick genast plats hos en älskvärd familj i grannskapet, der hon blef lärarinna för sju flickor af olika ålder, ty några familjer hade slagit sig ihop om en guvernant. Der gjorde kon, efter någon tids förlopp, bekantskap med en äldre man, den hederlige K., som han allmänt benämndes i orten. Han var enkling, men hade sex barn, det yngsta blott tre år. En dag sade han rent ut till Mamita: Vill ni bli min hustru och en god mor för mina stackars barn? Jag kan ej anförtro dem i bättre händer. Men öfverväg noga ert beslut — och efter flera veckors pröfning och tysta tårar, fattade hon sitt beslut. Hon var ju ensam i verlden ock fattig och trodde sig kunna bli nyttig. Han meddelade oförbehållsamt, att han egentligen cke egde någon förmögenhet, men att hans ställning var god, ty på den lilla egendomen hade han ingen skuld: Med omtanka och sparsamhet kunde de slå sig igenom; men ett ysande lif kunde de ej föra. Bröllop firades, ch den nya frun förvärfvade sig efterhand ich snart nog styfbarnens kärlek och mannen, ikasom alla i orten, erkände den ordning och refnad som införts på I—lunda. En liten meningsskiljaktighet uppkom melan de begge makarne rörande döttrarnes ppfostran, och det var ju en ömtålig punkt. Vi skola visst icke församma deras andliga ;ppfostran, men den måste dock företrädesiss gå i praktisk riktning, så att de kunna örsörja sig och blifva nyttiga fruontimmer — sade frun. — Ja, men kära du, talaner måste de väl förvärfva sig också, — I? ade han och såg lite bekymrad ut. — Vis; erligen skola de det, om de hafva bestämda l nlag för talanger, och det visar sig nog ef-! erhand. Vi skola bjuda till att göra deml rbetsamma och kunniga i de många husliga s estyren och att bilda dem till skickliga husvödrar, eller i nödfall till eftersökta husiamseller, ty på sådana är stor brist., —t Ske som du vill Mita; men gör dem blott! ke till handfasta köksbjörnar,. — Ahnej, I ven icke heller till nerfsvaga salongsdockor, sade fru K. under ett gladt skratt. Af i d n Lb e F b Dn 2 sex barnen var sonen yngst och honom rbeböll sig fadren att sjelf uppfostra, varmed dock ej brådskade, enär han endast ar tre år gammal. Fru K. indelade nu sin d så, att för flickornas undervisning anogs vissa timmar dagligen, dervid hon sjelf ar första lärarinna, men de äldre fingo unervisa de yngre och äfven se till dem, allt nder Mitas egen vaksamma tillsyn. För hus-f illsbestyren voro vissa timmar anslagna och u K. var sjelf med öfveralit inomhus. TS Man undrade storligen i hela orten huruld len der nya undervisningen skulle slå ut.d ågra klandrade bestämdt, att inte aliaja ickorna på I—lunda tvingades att spela jano, försäkrande att lusten dertill kom med r den. Andra sade att de fingo läsa för lite v bliska, men för mycket annan historia, och n la fruarne beklagade att de stackars bar-!l en tvingades att både spinna ooh sticka jo mt göra gröfre sömnadsarbeten till och d REN OO FRASER OS ADRESS