Aftonbladet – 12 mars 1870, sida 3

Jag vaknade ingen gång förrän på morgonen. Att på detta sätt stå helt lugn och under skenet af den största uppriktighet säga en sak som jag visste var osann, väckte hos mig den djupaste harm. Hellre hade jag velat att han slagit till mig; hvarför jag kände det så, frågade jag ej mig sjelf. Mr Chandos, jag såg er ute i parken, midt i natten! Såg mig ute, midt i natten! upprepade han. Ni drömde, miss Hereford. Nej sir; jag var fullkomligt vaken. Klockan var, som jag tror omkring ett. Ni hade på er en kappa och bredbrättad hatt; ni sprang ut och in ibland träden. Hvilka träd? Der, bortom gräsplanen. Sprang jag, klädd i kappa och bredbrättad hatt, ut och in, ibland träden! Det är en god historia, miss Hereford ! Han såg högligen road ut; de mörka ögonen — och de syntes riktigt djupblå i morgondagern — lyste af munterhet. Jag kände mig alltmera harmsen. En dåraktig föreställning att mr Chandos på morgonen ämnade förtro mig anledningen till sin hemlighetsfulla promenad, hade under natten skänkt mig en viss tillfredsställelse. Jag eger ingen kappa, sköna dam. Väl möjligt, det vissa är att jag såg eri kappa, en kort, rundskuren slängkappa. Jag såg ert ansigte fullkomligt väl, då ni tittade uppåt fönsterna. Månen lyste så klart som dagsljuset och skenet föll er midti ansigtet. Det var helt visst min vålnad, miss Hereford.n Nej, sir, det var pi sjelf. Jag tror inte på spöken. Då ni slutat er dans in och ut ibland träden, gick ni midt öfver planen framåt vägen som leder till venstra flygeln.