än det uttryckligen föreskrifna, och det är vidare ett inkonstitutionelt maktmissbruk af riksdagen att söka på indirekt väg fråntaga regeringen den dispositionsrätt öfver detta aäslag, som representationen, då den ned rejjeringen stiftade beväringslagen, lemnpade åt könungen. Riksdagen bör, tro vi, undvika ett sådant steg. Man yrkar strängt på att regeringen skall hålfa sig inom könstitutionalitetens och laglighetens gråinsor: Stats revisorer och konstitutionsutskott göra sill bästa att i det hänseendet på henne hålla ett vaksamt öga. Riksdagen har icke öfver sig något konstitutionsutskott, som sitter till doms öfver den. Den träffas en dast af den allmänna rättskänslan och historiens dom. Så mycket angelägnare derför att den ser sig väl före att den icke öfverskrider sina numera lyckligtvis ganska vidsträckta rättigheter. Den här makt att göra det, derom är icke tvifvel; men att bdegagna den i ett fall sådant som detta stöter väl mycket på sådana handlingar som vi bevitna från de stora makternas sida, då de i strid mot fördrag och folkrätt annektera sina svagare grannars provinser. Vi hoppas i det längsia att riksdagen icke skall på samma sätt annektera allmänna bevärlngsfonden L