Aftonbladet – 10 mars 1870, sida 3

tit denna sammanbindning, syntes uppenbarligen förutsätta, att densamma aldrig skulie blifva, af staten utförd; likasom icke heller sannolikt Vore: att någon rörelse kunde hafva intresse nog for att enskilt bygga en så litet gagnande jernbana. Sa lunda skulle, då all sammanbindning komme ätt saknas emellan norra stambanan och jernvägeR Frövi—Köping, icke allenast alljernvägstrafik norr om Mälaren emellan ifrågavarande betydande orter och hufvudstaden omöjliggörag, utan också ett annat af norra banans ändamål förloras, eller det att bereda en snar utfartsväg från orterna norr om Gefle—Da:ajernvägen till rikets vestra trakter. Ses vallalinien deremot, hvars gsammanbindande öfver Westerås med Köpingsjernvägen kunde med säkerhet motses genom försorg af ett enskildt bolag, uti hvilket alla aktierna redan blifvit tecknade, vore alltså den, som i båda omförmälta hänseenden uppfyllde norra jernbanans syfte, utan att för öfrigt i någon mån rubba förhållandet i afseende å kommunikationen med Gefle eller ned Göteborg. Om således man på kartan jemförde de ifrågakomna bansträckningarne med hvarandra, skulle det befinnas, att båda linierna, Sala och Sevalla; lika afsågo trafiken till Gefle och till städerna vid Vesterhafvet; men att den skilnad dem emellan framstode, att Salalinien utestänger en stor del af trafiken från att på jernvåg uppnå den afsättningsoch exportort som har sitt läge här vid Mälarens utlopp, hvaremot Sevallalinien främjar. äfven ett sådant syfte. Denna senare bansträckning motsvarade vida bättre och fullständigare än den andra de ändamål, som genom norra stambanan skulie vinnas och innefattade det vackraste bemedlingsförslag, evär den gör alla orter lika rätt och lika tillgodoser rörelsens närvarande och framtida behof.. Genom Salalinien åter äfventyrades att i vissa delar förvrida rörelsens naturliga gång och att, genom band på dess fria utveckling, visa den ut på vägar, som möjligen icke skulle eljest blifvit så uteslutande uppsökta. Och, på samma gång, om norra jernbanan tager sin väg öfver Sala, skulle den beröfva sig sjelf trafikinkomst från de omför mälta orter, som till utfart begagna Frövi—Köpingjernvägen. Talaren, som nu endast berört en sida af den på framtiden inflytelserika frågan, och funnit äfven öfriga förhållanden mest talande för Sevallalinien, tillkännagaf slutligen att han, i val emellan denna och Salalinien, icke kunde tveka att gifva sin röst för den, som förde från Stockholm öfver Sevalla. Hr Hierta har begärt att, med anledning åf anmärkningar som blifvit riktade mot honom för hans anförande i denna fråga, detsamma måtte införas i sin helhet; hvarför vi uppskjutå dess meddelande tilldess detsamma hunnit för protokollet uppsättas och justeras. Den i aftonens plenum fortsatta diskussionen öppnades af hr Nordenskiöld, som förklarade sig i likhet med hrr Keij, Hedin m. fl. komma att rösta för afslag å vidare byggande af stambanor. Skålen för ett sådant yrkande hade så tillräckligt blifvit framhållna, att talaren ej skulle vid detta tillfälle ansett sig skyldig redogöra för sina speciella skäl för denna åsigt, om ej de bekanta agitationerna från hufvudstaden, alla fullt eniga för Sevallabanan, kommit å bane. Skälet till sitt yttrande angaf talaren vara att han vid en blick på kartan funnit att ingen statsbana hittills träffat de talrika bergslager och malmfält, som befinnas till och med långt söder om de nu ifrågavarande bansträckningarne, hvarföre han ansåg vida fördelaktigare att åt enskilda lemna byggandet af dessa bibanor, då han vore öfvertygad om att de skulle komma till stånd på den för trafiken ter vägen och yrkade, att riksdagen med godkännande af denna grundsats måtte med undantag afanslag till den nordvestra banan afslå hvarje anslag till nya banor. Hr Ribbing yrkade bifall till utskottets förslag. Två alternativer ha hittills funnits för jern vägarnes byggande, sade talaren, nemligen stambanesystemet och de af enskilda med statsbidrag utförda banorna, men härtill har nu kommit ett tredje, att låta staten börja bygga och när den kommit ett godt stycke på väg lemna åt enskilda att fortsätta. Detta tredje sätt ansåg talaren vara det sämsta af alla. Den af utskottet föreslagna Salabanan skulle utgöra en fortsättning af den beslutna och påbörjade norra stambanan och när man redan kommit så långt på denna bana fann talaren ej något skäl att låta enskilde taga vid, ty staten bygger banor för trafiken, men den enskilde pro primo för trafiken och pro secundo för den enskilda vinsten och derför borde man ej släppa en redan påbörjad bana ifrån sig. Dessutom ansåg talaren att riksdagen gifvit norra delen af landet på hand genom de uppoffringar den fått vidkännas för de redan byggda banorna och att genom den norra bånans fortsättning den ulisåder skulle komma till stånd, som från början blifvit bestämd och hvilken man ej borde rångå. Hr Rundgren förklarade sig komma att lemna sin röst för en million riksdaler till fortsättande af arbetena på norra stambanan, oafsedt den sträckning samma Tana skulle få. Han ville sålunda ej tala om någondera af de båda linierna öfver Sala eller Sevalla, men ville i stället nämna något om de 8. k. nihilisternas linie, hvilken han fann ha en påfallande likhet med hvad i matematiken betecknas med en linie, nemligen en längd utan bredd. Talaren vände sitt anförande mot hr Keijs reservation, i hvilken han sade sig ha funnit ok ränningen till en roman. Då vi uti en föregående öfversigt rörande diskussionen redogjort för de handlande figurerna i romanen, förbigå vi dem här. Orternas fordringar att komma i åtnjutande af de fördelar jernvägarne bereda skulle man lika litet få slut på genom att frångå statsbanesystemet, som jernvägsstriderna för framtiden skulle kunna undvikas derigenom att staten upphörde med byggandet af stambanor och inskränkte sig till att endast lemna understöd åt bibanor. Talaren förordade på det kraftigaste vidhållandet af det en gång uppgjorda systemet; stambanornas färdigbyggande, på det att bibanorna derefter skulle hafva något att sluta sig till, likt grenarne på trädets stam, och bemötte ej allenast hvarje unkt i reservantens anförande utan äfven sjelfva Het förslag, hvartill reservanten kom, förmenande de anförda skälen vara så svaga, att de föllo för blotta vidrörandet. Talaren slutade sitt anförande med att förklara det han ej kunde frångå den princip, som fattats för stambanornas byggande. . . Hr Per Nilsson i Espö erinrade att det nu ej vore fråga om att börja byggande af jernbanor, utan att fortsätta ett uppgjordt och gilladt system, hvilket så mycket mindre borde frångås, som de orter, hvilka under många år bidragit till jernvägars byggande, hade en rättmätig Te på att i sin ordning komma i åtanka. Tal. ansåg det vara en moralisk skyldighet för dem som representerade de orter, hvilka erhållit jernvägar, att rösta bifall för fullbordandet af de stambanor, som en gång blifvit bestämda och yrkade derför för sin del bifall till utskottets förslag. : Hr Adlersparre talade för Sevalla-banan, icke derföre att en i industrielt afseende vore den mest gagnande eller att den från ekonomisk synunkt hade fördelar framför Sala-banan, utan derföre att den ifrån rent militärisk synpunkt genom sin riktning vore för fäderneslandets försvar den lämpligaste. r Jöns Pehrsson förklarade sig hvarken gilla bden af hr Rundgren uttalade åsigt eller den motsatta af hr Keij, ty på samma gång han trodde latt staten fortfarande bör bygga, ansåg han at ; detta borde ske för billigare pris, och för åstad1 kommande af detta resultat förordade han frågans I återremitterande till utskottet, som derefter hade att inkomma med förslag antingen att bygga norra stambanan smalspårig eller ock med mindre kostnad Hr Lars Ersson yrkade från klokhetens och sparsamhetens synpunkt afslag. —