Aftonbladet – 9 mars 1870, sida 3

TIIIUIUI Te Vi vilja emellertid framdraga ännu et! exempel i den 1,7 mil långa Wexiö-banan som gär tvärsöfver flera bergshöjder mec mellanliggande djupa dalgångar och derå tre större 90 fot långa jernbröar förekomma — denna bana, som trafikeras af staten och, efter hvad en af A—d undertecknad artikel : Aftonbladet visar, har i det närmaste samma byggnadssätt som stambanorna, kostar 430,00( rdr pr mil utan rörlig materiel och skulle således med samma tillägg, som denna materiel kostar vid statens jernvägar uppgå til 530,000 rdr pr mil, under det att södra stambanan emellan Elmhult och Malmö, med i allmänhet vida lättare arbetsterräng, kosta öfver 890,000 rdr pr mil. Alla dessa siffror måste väl få anses som riktiga, då de ärc utdragna ur kongl. trafikstyrelsens berättelse för 1868, och om vi lyckats härmed bevisa att statens jernvägsarbeten äro dyrare än de enskilda, så är ju detta ett godt skäl ati upphöra med stambanebyggandet, emedar genom detsamma ett onödigt stort kapital fastlåses i deras anläggning och borttages från jordbruket och industrien. Slutligen har man velat göra troligt att nihilisterna, genom afslag på propositionen att staten skulle bygga de båda banorna genom Westmanland och Östergötland skulle motsätta sig alla vidare anslag till jernvägsbyggnader — hämma allt framåtskridande m. m., m. Mm. Genomläser man emellertid hr Keys reservation, som utgjort uppslaget till den nihilistiska rörelsen, skall man finna att meningen icke är någon annan än att staten skulle upphöra att vara jernvägsbyggare, hvilket för staten visat sig vara alltför kostsamt och ej bär sig så väl som om jernbanorna utföras af enskilda bolag, samt att staten i stället skall använda de medel, som afsetts till de tvenne jernvägarne genom Westmanland och Östergötland, till jernvägsnätets fullbordan. hvilket skulle åvägabringas på det sätt, att staten af de 27 millioner, som dessa båda provins-banor hade komiwit att kosta, lemnar understöd i en eller annan form till de bolag, som kunna bildas för dessa banor, och använder öfverskottet till understöd åt andra enskilda jernvägar, som deraf kunna vara förtjenta, och hvilka, i händelse staten skall offra sina sista tillgångar på stambanebyggnader, kunna få vänta i årtionden innan de komma i åtanka med något statsbidrag. På detta sätt skulle med samma summa, som de tvenne banorna genom Westmanland och Östergötland kommit att kosta, såväl dessa som dertill omkring 100 mil andra jernvägar i alla landets delar kunna åstadkommas — och vi fråga om detta nihilistiska förslag går ut på att hämma landets utveckling — vi tro åtminstone att aliqvid (något) ligger deruti, som förtjenar att noga begrundas innån man proklamerar som någon olycka om statsjernvägsbyggandet enligt det hittills följda systemet Skulle komma att upphöra. Enligt vår oförgripliga meniog anse vi att genom antagande af detta nya system det skadliga köpslagandet och intrigerandet å riksdagen om stambanor skulle upphöra, då det bästa korrektivet mot oförsynta anspråk om jernvägar ligger deruti att, de som ville komma i åtvjutande at statsunderstöd, fingo sjelfva anskaffa 23 å 3a af det erforderliga byggnadskapitalet; att härigenom alla lösa projekter om jernvägar genom vildmarker (der man visserligen icke tvekat lägga stambanor, men som nu icke ifrågakommit, om de skolat af enskilda bekostas) vore omöjliggjorda, utan de blifvande-jernvägarne. verkligen komma att läggas i de riktningar, der trafiken kräfver och de kunna bära sig; att om t. ex. årligen 2,000,000 rdr ansloges till understöd för enskilda jernvägsbyggnader, så kunde dermed årligen genom kapitalisering af tillökning i trafikbehållningen understödjas 10 å-15 milnya jernvägsanläggningar, utan utländsk skuldsättning och utan att ens hela öfverskottet af trafikmedel behöfde för ändamålet användas, hvarigenom arbetena och understöden blefvo fördelade i landet, våra verkstäder fingo en behöflig och jemn sysselsättning. Om sålunda industrien florerar har jordbrukaren deraf gagn; att då öfverste Modig i sina anteckningar om allmänna arbeten yttrat, det han efter 29 års erfarenhet funnit att något fördelaktigare, enklare och billigare sätt än det, hvarpå de med statsbidrag understödda enskilda jernvägsoch andra allmänna arbeten nu utföras ej låter tänka sig; att om landet på detta sätt kan på jemförelsevis kort tid och till. billigt pris få sina jernvägsanläggningar utförda och derigenom, liksom det tillgått i utlandet, jordbruket och näringarne lyftade och välmågan ökad, på hvilket allt upplysniogen och bildningen är beroende; så taga vi för alldeles gifvet att hvarje fosterlandsvän, med öppen blick för tidens riktning och kraf, med oss skall önska framgång åt dylika nihilistiska sträfvanden, hvarigenom ensamt blifver möjligt att ej blifva efter i täflan med andra nationer. Sverige är ett rikt land, vi hafva allt hvad vi kunna önska — våra berg lemna malmer af ädlaste slag — våra skogar, våra ännu till större delen obegagnade torfmossar tillräckligt bränsle — i våra, vattenfall hafva vi obegränsade naturkrafter för intet till tjenst för den mest utvecklade industri — och våra tegar lemna en rik ersättning för den flitige odlarens möda. Men det fattas oss ännu i tillräcklig utsträckning nutidens snabba och billiga kommunikationer så lagda att de, förenande jordbruks-, bergsoch skogsdistrikterna med vattenfallen, ömsesidigt betjena industrien och npäringarne. Andra länder, inseende nyttan af sådana kommunikationer, hafva hastigt med oerhörda kostnader öfverdragit sig med ett nät af jernvägar, och medgifvom att äfven vi hafva kommit ett stycke på vägen, men ännu är mycket ogjordt, och bästa beviset på det oafvisliga behofvet af dessa häfstänger för materiel och andlig utveckling är den mängd ansökningar om bibanor som till Kongl. M:t blifvit inlemnade och nvilka icke måhända på en half mansålder kunna komma till utförande, om staten förut skall fullborda de ifrågasatta stambanorna.