Aftonbladet – 9 mars 1870, sida 2

dan jag skyndade ned efter katten. M Chandos gaf mig honom och gick i detsam ma, emedan någon bad att få tala med ho nom. I samma stund togs katten ur min händer af mrs Freeman, som äfven hade kom mit ned. Jag hoppas att den ej har skadat sig stackars kräk, sade hon och betraktade de lilla djuret Åh, han ser rask ut. Då mr Chandos gaf mig honom, sade ha att han inte hade gjort sig illa. Ack, det är för väl! Mrs Chandos skull sörjt så mycket. Hon håller af den här katt ungen; stackars liten! hon har så ringa glädj här i verlden! zHvem är mrs Chandos? frågade jag hel sakta. Hvad behagas? Mrs Freemans röst vid denna fråga, kall högdragen, förbehållsam, tycktes mig vara de skarpaste tillrättavisning för min orättmätig: nyfikenhet; orätt deruti, att jag hade mutta lat densamma. Hon hade stannat och be traktade mig forskande; måhända hade ho icke hört hvad jag sagt; med förlägenhet upp repade jag min fråga: Hvem är mrs Chandos? Mrs Chandos? ljöd svaret. Hvem skull hon vara? Hon är mrs Chandos. Och dermed gick mrs Freeman högtidligt sin väg mec kattungen. Samma afton, i skymningen blef Nero bortförd. Några ord som Hickens yttrade til sin husbonde förvissade mig derom. Skall han skjutas? frågade jag, gripen ai en olycksbådande aning. Ah, nej, svarade mr Chandos. En tförpaktare här i närheten har lofvat att taga vård ve honom, ; på Men hans röst lät något tvungen och jag sade intet vidare: