Aftonbladet – 8 mars 1870, sida 3

som utskottets förslag. För hr Wzerns reservation talade derefter hrtr Wedberg och Leijer, hvilken sistnämnde ansåg, att då staten härvidlag uppträdde, ej såsom föreståndare för en arbetsinrättning, utan som en industriidkare, så borde staten också ställa sig hvarje industriidkares regel till efterrättelse, att erhålla inkomst af det industriella företaget så fort som möjligt. Hr Kall stenius förordade utskottets förslag, fästande uppmärksamheten på, att den tid banan enligt detta förslag skulle trafikeras senare än enligt hr Weerns, ingalunda utgjorde ett helt år, utan blott några månader; hvarförutom tal. fann det betänkligt att en riksdag bryter sönder en föregående riksdags beslut. Hr Weerns reservation förordades af hr Medin, som fann det önskvärdt att ju förr desto hellre erhålla någon inkomst af de stora summor som på denna bana blifvit nedlagda. Hr Lyttkens uttalade den åsigten, att det vore statens moraliska skyldighet att icke på en gång afskeda en så stor mängd arbetare som enligt utskottets förslag skulle bli händelsen, och hvilket så mycket hellre borde undvikas, som landet eljest skulle bli öfversvämmadt. Hr Olof Olsson i Olebyn yttrade sig slutligen för reservationen; hvarefter K. M:ts och utskottets förslag antogs med 120 röster mot 58, hvilka senare röstade för hr Weerns reservation, I andra punkten hade utskottet hemstält om afslag å K. M:ts yrkande, att ett belopp af 250,000 rdr måtte anvisas till den rörliga materielens tillökning. Statsrådet Adlerereutz förordade K. M:ts ifrågavarande framställning, men ansåg att om anslaget icke beviljades, regeringen kunde komma att taga det erforderliga beloppet af trafikmedlen. Sedan äfven frih. Alströmer helt kort yttrat sig för den k. propositionen, förklarades öfverläggningen slutad, och genom omröstning bifölls utskottets förslag med 130 röster mot 40, hvilka senare voro afgifna för K. M:ts proposition. I tredje punkten, rörande norra stambanan, har, som bekant, utskottet, i motsats mot den k. propositionen, förordat antagande af den s. k. Hala-linien. Den häröfver förda debatten blef, som man kunde förutse, särdeles långvarig. Den börjades af 4 Statsrådet Adlercreutz med en erinran om den jäsning i sinnena och den till bitterhet gränsande ifver, som framkallades af jamvägsfrågorna isynnerhet dem, som helt och hållet bygdes på statens bekostnad. Känslan att det vore fråga om nu eller aldrig; en viss benägenhet att sätta den egna ortens betydelse framför de andra; en viss sympati för den ena linien och möjligen något litet afund mot den andra, — allt detta bidrog dertill att dessa jernvägsstrider fördes med så stor lifiighet. Och likväl kräfves i detta fall långt mer än i de fleste lugn besinning och oväldig pröfning, ty långt sedan deras stämmor tystnat, som deltagit i öfverläggningarne, står verket qvar såsom ett vittne om det sätt, hvarpå de motsvarat sitt ansvarsfulla kall. Efter den sorgfälligaste pröfning af skäl och motskäl hade tal. kommit till en bestämd öfvertygelse om den af K. M:t förordade Sevallaliniens företräde. Utskottets egentliga skäl för Salalinien vore dess billigare anläggningskostnad, men hvarför har då icke utskottet föredragit en ännu billigare riktning för norra stambanan, nemligen Margarethehill—Gefle, Genom en föreslagen ändring i riktningen för Sala-linien har utskottet kommit till det retultat, att hon skulle bli 3 milloner rdr billigare (K. M:t hade upptagit skilnaden till 2,613,000 rår), hvarjemte utskottet genom kapitalisering af en antagen besparing i trafikkostnaden å denna bana ytterligare minskat dess anläggningskostnad med 2 millioner rdr i jemförelse med Sevalla-lin:en. I denna beräkning ingick såsom en förutsättning, att Upsala-banan helt och hållet skulle vara en förlust. Tal. kunde ej gå in på en sådan åsigt, som föreföll litet underlig på en tid, då en så stor mängd nya banor öfverallt ifrågasättas. Utskottet hade dock ej äran af att hafva uppfunnit kapitaliseringen af trafikkostnaderna, hvilken blifvit gjord af en representant från Gefle; men han hade åtminstone varit så rättvis att han afräknat 30,000 rdr årligen till förmån för. Sevalla-banan. Om enligt utskottets beräkning en jernväg genom er, odlad trakt skulle Var? en ren förlust, hvarför förordade då icke utskottet inställandet af all trafik på Upsala-banan, då ju derigenom skulle besparas de till 120,000 rdr uppskattade trafikkostnaderna. Tal. ingick derefter i vidlyftiga beräkningar, hvarigenom ådagalades dels ohållbarheten af utskottets kalkyl att en förlust af 2 millioner rdr skulle uppkomma i ökad trafikkostnad, om Sevallalinien bygdes, och dels att den högre kostnaden för denna banas anläggande fullt skulle komma att uppvägas af den större trafiken. Hvad den befarade konkurrensen emellan Sevallaoch Upsalabanan anginge, så kunde väl ingen tro en sådan vara möjlig, såvida man ville tillskrifva den emellan dem befintliga vattenkommunikationen någon betgdelso. Sevalla-banans konkurrens med sjölägenheterna vore icke heller så farlig; ty redan ett stycke från stranden skulle invånarne, som under den 5 månadera långa vintern lärt sig värdera fördelarne af den jomna, oafbrutna Jernvägskommunikationen, fortfarande äfven under sommaren gerna vilja åtnjuta dem. Jernvägarne borde betraktas hufvudsakligen ur kommersiel synpunkt; ock. om man också skulle komma till insigt att räkningarno banorna emellan ifråga om de omgifvande örterna komme att stå temligen jemt, så tillkomme dock åtskilliga fördelar till förmån för Sevallarlinien. Så t. ex. skulle en bibana erhållas derifsån till Westerås och Köning, hvilket icke vore någon säkerhet om Sala-banan antoges. Men om icke en förbindelse åstadkommes emellan det norra och vestra stambanenätet, så skulle anspråk från de norra orterna uppstå på en ny stambana med utfartsväg åt vester och till 15 millioners rdre kostnad. Förutsatt äfven att en bibana komme till stånd från Sala-linien vesterut, skulle dock vägen till Stockholm för dessa orter blifva så förlängd, ab trafikkostnaden pr centner blefve 7 öre högre, d. v. s. för 1 million eentner 70,000 rår. Och antingen staten skulle nödgas göra en nedsättning för rörelsen från dessa orter, som icke kan bära en sådan trafikkostnad, eller om denna skulle betalas af de enskilde, så blir den alltför betungande. Tal. vore icke rätte mannen att yttra sig om frågans strategiska sida, men med anledning af utskotteta påstående, att Sevalla-banans af utskottet icke bestridda strategiska vigt icke borde inverka afgörande på morra stambanans riktning, anmärkte; att precis detsamma hade utskottet sagt om alla de för Sevalla-banan anförda skäl. Visserligen vore dessa skäl icke afgörande hvart och ett för sig, men tillsammans med de andra, och isynnerhet med hufvudskålet, eller ats Sevalla-banan skulle lemna rörelsen full frihet i norr, söder, öster och vester, vorz de likväl alldeles afgörande. — Talaren villa icke öka splittringen genom att förorda det i K. M:ts proposition begärda högre anslag, utan nöjde sig 1 detta afseende med utskottets hemställan. Statsrådet frih. Leijoruulynd betraktade frågan ur strategisk synpunkt. I händelse af ett krigsutbrott kömme helt säkert trakten omkring Stockhöim att först angripas af fienden. Men hufvadsiaden måste i det längsta försvaras ej blott för dess egenskap af hufvudstad utan äfven för dess strategiska vigt. Om nu anfallet skedde från Roslagssidan, så vore det af synnerlig vig att ega en jernväg så belägen att den kunde tillföra hufvudstaden :och armån lifsförnödenheter, och Sevaltlaimien uppfyllde just denna fordran, såsom löpande genom den trakt, der armån med största fördel skulle kanna operera. Stockholm—Upsala-banan blefve deremot genast tagen af fienden, så att en kommenderande general icke skulle kunna gifva order åt en enda bataljon att från Örebrotrakten närma sig hufvudarmen om banan skulle gå öfver Upsala —isala. Sevalla-banan deremot vore skyddad af vattendrag på båda sidorna och således lätt att försvara. Om armön, såsom tyvärr sannolikt, snart nog måste för en tid draga sig tillbaka, så vare det af utomordentlig vigt att hafva an sann