Aftonbladet – 7 mars 1870, sida 2

Stackars barn! Han har verkligen skrämt er. Ni ser min sann ut, liksom ni vore färdig att svimma. Jag skall ej göra det, sir. Jag har aldrig svimmat. Utan vidare krus, låde han min hand inom sin arm och vi började gå. Ett litet stycke åt höger under några täta cypresser stod en bänk. Der bad han mig sitta ned och tog sjelf plats bredvid mig. Ni blir snärt bättre om ni hvilar här ett par minuter. Men säg mig nu huru det gick ill? Hvar träffade ni tillsammans med herr Nero ? Jag hade varit ute och gått, sir. Lady Uhanmdos berättade för mig om en vacker oromenad straxt till venster om parkgrinlen. På återvägen, just då jag skulle passera igenom grinden, kom hunden med höga opp och skällde så rysligt. Öeh ni blef rädd ? Mycket rädd, sir. Hade jag inte skäl lertill?Om ni kommit en minut senare, skulle han kanske hafva slitit mig istycken. Hunden är min,, yttrade han, och jag ir högst ledsen öfver att han skrämt er. Vill ni löna ondt med godt? Ondt med godt! På hvad sätt, sir? rågade jag. j Genom att inte omnämna saken för min nor. Hon har en stor ovilja emot att hunlar finnas. lösa här vid gården. För några nånader sedan, då en vän till mig var nära löden, bad han mig taga sin hund — denamma, hvilken nu skrämt er — men blott ned vilkor, att han hölls bunden, medgaf aly Chandos att han fick komma. Nero ir en förträfflig hund, men emellanåt öfverkommer honom anfall af vildhet, hvartill väl ifven mycket bidrar, att han hålles bunden. Jag kall emellertid taga säkra försigtighetsmått