Aftonbladet – 7 mars 1870, sida 2

——— — Om fröken Forsbergs debut på Stora operan i Berlin i Taglionis fantastiska ballett Morgano skrifver National-Zeitung följande: Vår gäst, svenska solodansösen från K.teatern i Stockholm fröken Amanda Forsberg, beträdde i derra balett såsom Eloa för första gången tiljorna här: en smärt, präktigt bygd gestalt med fina modellerade armar, brunt yppigt hår; behagligt ansigte, lifliga, kloka ögon. Hennes äpparitiön år övilkorligen sympatetiskt fängslande och behagfull. I spelet visade hon sig som en scenvan aktris, som det tycktes lägger hon dock mera an på genrö äh på stor dramatisk kraft. Hvad hon som dansös förmår, kunde hon deiöhä aftun blott visa i en pas de deux, dansad tillsammans med hr Miller. Hennes adagio öfverraskade genom den höga fulländningen i hennes Poser och genom det egendomliga, possifulla behag, som hon förmådde utbreda öfver attityderna. Första delen af denna pas de deux var liksom en dansad violin-kadens, det låg deri en viss behagföll längtan efter ett obestämdt mål, ett gladt skämt med moitien, e t plötsligt bortflyende och ett återkommande, från början till slut ett qvickt, skalkaktigt ackormpagnement till violinkadensen i orkestern. Vi tro oss ej misstaga Oss då vi säga, att konstnärinnan med sita ättityder i detta adagio genast fått fast fot på vår operas scen, I det derpå följande allegrots dansvariationer visade oss fröken Forsberg många anslående enkelheter, isynnerhet i tåspetsdansen och i battemanget, utan att hon dock här kunde uppnå samma betydenhet som i den föregående prestationen. Karakteren i hennes dans är mer lekande behagfullhet än serlös verve, kraft och bravour; så förekom det oss åtminstone efter prestationerna vid denna första föreställning, hvarvid vi gerna vilja taga med i räkningen de små motigheter, som alltid bruka åtfölja ett första uppträdande. 0 ERE ERE eg