Aftonbladet – 5 mars 1870, sida 3

eTT PJ MVVA SOM 9 RE MD de klerikala och imperialistiska partiet, som tillir; ställt de nuvarande oroligheterna. Rebellerna de I tala ort att utropa Santa-Anna till president. g,ehuru denne äldrige agitator nästan blifvit barn på nytt. Man har i Mexico gjort ett mordförsök n. I mot Lerdo de Tejada, Juarezs premiermim lnister. Sju personer ha blifvit häktade. uu mm TENOR, la — 1) De svenska polarexpeditiole nernå. Genom särskild benägenhet ha vi blifvit de satta i tillfälle att taga del af en uppsats i det under utgifvande varande andra häftet, af Petermans tidskrift för året, som för vårt land har ett särskildt intresse. Utgifvaren har nemligen här, i en artikel med öfverskrift: Das Relief des Eismeer-Bodens bei Spitzbergen, lemnat en redogörelse för de djuplodningar som af den svenska expeditionen under Nordenskiöld och von Otter 1868 I företogos i denna del af Ishafvet, och hvari Iden berömde geografen gör full rättvisa åt de betydande resultater den svenska expeditionen på en kort tid och med jemförelsevis små resurser lyckats åstadkomma. Det är oss ett stort nöje att kunna meddela detta ampla erkännande från ett kompetent håll af de tjenster svenska vetenskapsmän på detta fält gjort forskningens sak. Artikeln, som åtföljes af en afbildning i mindre skala af Nordenskiölds karta öfver djuplodningarne, är af följande lydelse: De vigtigaste resultaterna af svenska expeditionen i Polarhafvet 1868 äro obestridlitemperaturförhållanden, bottnens beskaffenhet, djurlifvet der 0. s. v. Oskar Peschel sätter också, och det med rätta, dessa arbeten främst bland dennas och alla andra dylika expeditioners arbeten. Redan vid den andra svenska Nordpolsexpeditionen år 1861 blef hafvet undersökt på ett djup af ända till 1400 famnar eller 8400 fot, men på den fjerde expeditionen, år 1868, I blefvo dessa arbeten utsträckta ända till det enorma djupet af 2650 famnar eller 15,900 fot. Begge maximilodningarne egde rum i IIshatvet vester om Spetsbergen mellan 76:te och 79:de nordliga breddgraden. I teorien hade man hittills omfattat den åsigten, att hafvet småningom blefve grundare mot Nordpolen, men svenskarnes arbeten hafva visat, att man skulle kunna sänka Mont Blancs och hela Berner Oberlands väldiga bergmassa ned i hafvet på denna höga breddgrad, utan att den som seglade fram der skulle på minsta vis märka dem. De främste vetenskapsmän hade för ej så lång tid tillbaka uppställt och vidhållit den satsen, att allt djurlif i verldshafvet alldeles upphörde på 300 famnars djup och man ansåg denna åsigt hafva goda skäl för sig på grund af de undersökningar, som anställts i Medelhafvets klassiska floder. Redan vid den första mätningen af hafsdjupet, i Maj 1861, tad rikedom af djur från ett djup om 6300 djurklasser hvilka man förut ej trott skola finnas på så betydligt djup. På botten af Ishafvet, på 15,900 fots djup, upptäckte svenskarne sommaren 1868 ännu lefvande djurformer, ja en rik och mångfaldig djurverld. Alla dessa högst förtjenstfulla och vigtiga arbeten hafva i åtskilliga svenska, på tryck utgifna berättelser blifvit skildrade och särskildt den tyska allmänheten delgifna i Costenobles förträffliga bok, tryckt i Jena 1869. Den nyligen utkomna svenska kartan öfver den sednaste, expeditionen (af kaptenen frih. von Otter) meddelar för första gången kurserna och de talrika lodningarne från 1868, hvilka vi reproducera på kartbladet, der vi hufvudsakligen framhållit de vigtigaste och gjort dem mera öfverskådliga. Af dessa mätningar finnes mycket att inhemta. Först visa de, att Spetsbergen stå i förbindelse med Europa genom en undervattensbro, således på visst sätt äro att betrakta såsom en fortsättning af den Skandinaviska halfön och geografiskt att räkna till vår verldsdel. Deremot äro Spetsbergen skilda från Grönland genom en djup klyfta. Hafvet mellan norska kusten och Spetsbergen fann den svenska expeditionen öfverallt hafva blott obetydligare djup, ända till Björn-ön föga gen djupmätningarne och de fysikaliskt-geografiska undersökningarne af hafsdjupet, dess upphemtade dock professor Torell en ovän-! fot, bland andra Annelider och Holothurier,. öfver 200 famnar, blott på ett enda ställe 271, mellan Björn-ön och Spetsbergen ännu grundare, maximi-djupet 180 famnar. Vid vestra och norra kusterna af Spetsbergen deremot, stupar hafsbottnen tvärt och uppnår nordvart, åt Nordpolen till, redan på ett afstånd af blott 60 nautiska mil från Sjuöarne ett djup af 1370 famnar, vestvart 150 mil från kusten 2650 famnar eller 15,900 fot. Det största, af Torell den 18 Sept. 1861 mätta djupet, 1400 famnar, befann sig på 769 17 127 nordl. bredd och 139 53 547 ost). längd från Greenwich. På detta ofantliga djup, der vattnet på hvarje punkt verkar med tvåhundra atsmosferers tryck, der ljuset är försvunnet, men vattnets luftoch salt-halt sannolikt är densamma som vid hafvets yta — här upptäckte Torell 1861 ett så stort oeh formrikt antal djur, att man förut trott sig kunna anträffa dem blott i hafvets öfversta lager. När Torell kort derefter vid nordkusten och på ringare djup arbetade med släpnätet, skildrar han sin fångst i följande ord: Vi betraktade för första gången med glad förvåning de sällsamma djurgestalter, som man upphemtade ur det nordligaste Ishafvets djup: De kolossala Crangon Boreas med sin svarta, klumpformiga kropp och häftiga språngrörelser, högar af den fina Hippolyt-familjen, myriader af Gammari hvimlade i våra nät och bottenskrapor, här och der en fisk af slägtet Cottus eller Liparis; i den med sand blandade leran från hafsbotten kraflade underliga kräftor af Cuma-familjen, hela skaror af musslor och snäckor, Tellina, Yoldia, Astarte och Tritonium, blandade med än med bon försedda, än nomadiserande maskar med brokiga, lysande färger: Terebellå, Nephtys, Phyllodoce, Polypoe och andra. Vid dylikt vore vi icke vana, ty på våra kuster söker man fåfängt efter en sådan rikedom af individer i den yppigaste utveckling. NY morr Ft