Aftonbladet – 28 februari 1870, sida 3

gla 0 OM ANRPANUVAIM VARA OTIRDE UTIGL, GM f jcivillags natur, ty den handlar om hvad den enskilde har att göra och låta för att skydda sin egendom. Såsom civillag betraktades den äfven Jaf 1856 års lagutskott samt af lagkomiten. De öfriga talarne fäste sig hufvudsakligen vid de praktiska olägenheter, som skulle blifva en följd e jaf en olika stängsellagstiftning i olika län, isynnerhet vid de svårigheter och det trassel som a skulle uppstå på gränserna mellan de särskilda landsorterna. Frih. Raab fruktade af den föreslagna förändringen en reaktion mot den nu gälfllande grundsatsen, att hvar och en eger tillse att j hans hemdjur icke göra skada på andras mark. 1 Med de fördomar, som ännu här och der äro rå, dände mot 1857 års författning, vore det nemligen , fara värdt att landstingen, om de finge lagstifta i denna fråga, på flere orter skulle återgå till det t 4 gamla. Hrr Hasselrot och Asplund gillade i principen förslaget, men ville hafva det annorlunda formu. leradt, hvadan de yrkade återremiss. Den förre I kunde icke finna, att förslaget är af civillags nar E tur. Den låg, som bestämmer de enskildes rättigheter och skyldigheter mot hvarandra, är nemli? igen civillag; men den, som fastställer vissa in I Skränkningar i den enskildes frihet för den all männa nyttans skull, är ekonomisk lag, och af det t sistnämnda slaget är stängselförordningen. Hr . Asplund deremot sökte visa, att 1857 års stängselförordning i sig upptagit tvenne motsatta prinI ciper, af hvilka den ena, egarens skyldighet att I tillse det hans hemdjur icke göra skada på andras mark, är af civallags natur, men den senare, stängselprincipen, tillhör den ekonomiska lagstiftningen. I början var betesfriheten qvintessensen af eganderätten till jord. Den, som upptog ett stycke jord till åker, fick skydda den bäst han kunde. Så uppkom stängselskyldigheten. Med odlingens tillväxt måste en motsatt princip tränga sig fram: I 1857 års författning gjorde den sig gällande. Men en del landsorter befinna sig ännu i det ursprungliga tillståndet. För så olika förhållanden kan icke samma lagstiftning passa. Detta har föranledt det närvarande förslaget. Men att öfverlemna åt regeringen utfärdandet af en författning, )som ingriper i den civila lagstiftningens område, är grundlagsvidrigt. Talaren ville hafva förslaget modifieradt i den riktning att regeringens åtgörande endast skulle komma att beröra den del som tillhör den ekonomiska lagstiftningen. — Återremiss beslöts med 41 röster mot 31, hvilka voro för afslåg. Första kammarens tillfälliga utskotts JA4 1 ut låtande, afstyrkande motionen om Stockholms och Upsala läns förening, föredri slatligen. Hr Falk kunde väl icke icke gilla motionärens förslag i dess helhet, men ansåg en gränsreglering mellan Upsala och Stockholms län af behofvet påkallad, hvadan han yrkade återremiss. : I detta yrkande förenade sig motionären frih..v: Essen samt:hr v. Geijer. Hr Odelberg, utskottets ordförande, ansåg derevot, att detta utskott icke hade att skaffa med någonting. annat än frib. v. Essens motion i dess ursprungliga skick, för hvilkens behandlande det blifvit tillsatt. Hr Brun ansåg motionen alltför partiel .och anmärkte att en förändring likaväl behöfdes. med Gefleborgs län som med Stockholms. Utskottets afstyrkande utlåtande godkändes med 32 röster mot 29, hvilka voro för återremiss. Andra kammaren. Sedan vid sammanträdets början val till ledamöter och suppleanter i det särskilda utskottet blifvit förrättade, föredrogs bevillningsutskottets betänkande n:r 2, med förslag, i anledning af hr Hzegermarks i ämnet väckta motion, till sådan ändring i mantalsoch skettskrifningsförordningen, att mantalslängden skulle kunna tidigare öfverlemnas till bevillningsberedningens ordförande, än hvad för närvarande är. händelsen. På yrkande af hrr Witt, Hegermark. och Carl Ifvarsson blef betänkandet till utskottet återförvisadt, sedan desse talare påvisat åtskilliga formella oriktigheter deruti. Föröfrigt uttalades nödvändigheten att så snart som möjligt vidtaga en grundlig revision af nämnde förordning, hvilken, isynnerhet efter de nya -kommunal-lagarnes införande, visat sig mycket bristfällig och ledande till flerfaldiga förvecklirtgar. Emot påståendet att motionen skulle kunnat föranleda utskottet att framlägga skrifvelseförslag till K..M:t i detta syfte, yttrade sig frih. Ahlströmer för att visa att motionen endast åsyftat ändring i det hänseende, hvari utskottet äfven afgifvit förslag; motsättande sig föröfrigt icke återremiss, . Meä anledning af hrr O. B. Olssons, Sv. Nilssons i Efveröd och Magnus Svensons motioner om ändring af gällande stadganden, angående skyldighet att deltaga i byggnad och underhåll af tingshus och i häradsfängelse, hade lagutskottet i sitt utlåtande n:r 9 hemställt om skrifvelse till K. M:t med anhållan om utarbetande och framläggande för riksdagen af förslag-till sådana städganden, att nyssnämnde åligganden ; .blifva. för medlemmarne af tingslagen, efter billiga grunder, gemensamma. Detta förslag blef.af kammaren bifallet, efter en kort diskussion, som endast rörde sig omkring ett par punkter i, motiveringen. Utskottet Hade nemligen sagt att, till. följd af säkeriers genom adliga privilegierna tilltörsäkrade befrielse från byggande af tingshus det kan ifrågasättas, huruvida. denna fråga må kunna, anses antaga egenskapen af privilegiefråga och förty böra behandlas i den ordning 114 8 R. FE, föreskrifver. Frib. Akerhjelm ansåg det ej nödigt att låta denna punkt qvarstå, emedan den då sanneikt blefve-intagen i-skrifvelsen till K. M:t, och tal. ansåg representationen icke böra vid hvarje möjligt tillfälle inför K. M:t uttala-sin förmodan, att en fråga möjligen kan vara af privilegienatur. Hvad den förevarande beträffade, ansäg tal. denna hennes natur hafva upphört i och med detsamma chvarje svensk man tilläts, att ega säterier. Grefve Sparre instämde i dema åsigt, men erinrade derom, att utskottet alldeles icke sagt, att denna fråga är af privilegienatur, utan blott att hon kan ur denna synpunkt betraktas. Och att utskottet uttalat denna tanke, ansåg tal. så mycket mindre klandervärdt, som utskottet har till uppgift att utreda ärendena, således att skärskåda dem från alla synpunkter. Med dessa talare instämde hrr Joh. Jönsson-och O1: Fr. Pettersson. Hr Törnfelt vände sig mot ett annat af utskottets yttranden, nemligen att någon giltig anledning svårligen skulle kunna anföras, hvarför innehafvare af presteoch klockarebol skulle i före varande hänseende njuta en förmån, som ej tillkommer andra beställsinnehafvare. Tal. ansåg verkligen, att giltiga anledningar dertill skulle kanna anföras, t. ex. den, att presterskapet måste färdas ofta rätt långa vägar för att med gudstjenst öppna tingets förhandlingar; frågande tal., om det icke kunde vara nog med den andliga uppbyggelsen, utan att presterskapet äfven skulle dragas in i den materiella. Kammaren delade emellertid icke denna uppfattning, utan biföll betänkandet i sin helhet, med uteslutande endast af den af frih. Åkerhjelm påvisade punkt i motiveringen. I sitt utlåtande n:r 10 hade lagutskottet, med föranledande af åtskilliga motioner, om ändring i lagens stadganden rörande byggnadsskyldighet å prestboställen, afgifvit förslag om en framställning till K. M:t att i öfvervägande måtte tagas, om ej den byggnadsskyldighet å dylika boställen, som för närvarinda Ålimmar fr roa lira må An