Aftonbladet – 26 februari 1870, sida 3

kunna framgå på den lättare banan, hafva en vigt af 14 till 19 tons, så väga de för den tyngre banan 22!o till 27 tons. De senare kunna frakta omkring 30 till 50 procent större last, och antalet tåg för samma rörelse blifver i förhållande derefter mindre på den tyngre banan. . o e Lika rörelse och lika många tåg, äro således tvenne olika omständigheter, hvilka böra betraktas hvar för sig då det gäller en jemförelse mellan banor med olika skenvigt. Lika många tåg förorsaka icke större nötving på den lättare banan än på den tyngre, ty tågen äro ju på den förra så mycket lättare. Lika rörelse åstadkommer deremot, genom att tågens antal blifver så mycket större, on större slitning af skenorna på den lättare banan, i följd hvaraf dessa oftare måste utbytas, men säkerheten att trafikera banan är derföre icke mindre, ej heller behöfver underhållskostnaden vara större, emedan det oftare skeende utbytet uppväges af skenornas mindre vigt och följaktigen mindre kostnad. Insändaren måste derföre fortfarande hålla fast vid sin förut uttalade åsigt, att de lättare banorna äfven för den trafik som förefinnes på statsbanorna skulle vara lika säkra och lika lätta att underhålla som de tyngre statsbanorna. Men frågan gäller en långt vigtigare sak, nemligen: huruvida icke ett lättare och billigare system med fördel skulle kunna införas för de framdeles till utförande kommande stambanorna, och att detta låter sig göra har insändareni sin förra artikel velat påpeka, fastän —g genom sina ohållbara skäl kommer till den protesterande slutsats att de enskilda banor, som äro bygda med lättare och mindre dyrbara skenor, visserligen äro tillfyllestgörande för den inskränktare rörelse hvilken eger rum; men ingalunda skulle de, i fall trafiken vore lika stor och lika många (flere?) bantåg dagligen behöfde framgå som å statsbanorna, kunna stå vid n.akt lika länge som de sistnämnda. Visserligen kan denna —g:s protest endast tillämpas på en del, nemligen rörande banunderhållet, men den bar dock af —g riktats mot hela frågan, och det är derföre som ins. än en gång måste skärskåda denna i sin helhet, hvarförutan ej heller något omdöme om det ena eller. andra systemets öfverlägsenhet kan bildas. Ins. beklagar emellertid, att —g, innan han afgaf denna protest, ej synes hafva begagnat sig af den enda säkra utväg, som finnes, ålt afgöra denna fråga, nemligen med siffror hemtade från statistiska uppgifter rörande de olika systemens trafikförhållanden, och hvilka för samtliga svenska jernbanor finnas införda uti trafikstyrelsens årligen utkommande berättelser. Troligen kade då —zg:s protest alldeles uteblifvit. Då den nu blifvit synlig, återstår för ins. denna af —g försmådda utväg för att bevisa riktigheten af sina påståenden. Ionan ins. anför dessa uppgifter, tillåter han sig dock förutskicka några anmärkningar eller rättare axiomer, angående jernvägsekonomi i allmänhet, som äro nödvändiga för att af siffrorna kunna draga riktiga slutsatser. För hvarje jernväg behöfves en viss trafik och deraf följande brutto-inkomst per banmil, på det att de med trafiken förenade utgifter deraf skola blifva betäckta. Ju billigare ett system kan trafikeras, desto mindre är den för utgifternas betäckande nödvändiga bruttoinkomst per banmil. Först då bruttoinkomsten öfverstiger denna gräns, börjar banan att gifva. nettobehållning: såväl inkomster som utgifter ökas, men de senare i en långt mindre proportion än de förra, hvaraf följer, att då trafiken växer, så växer äfven nettobehållningen, och detta till dess banan erhållit så stor trafik, som på densamma kan bedrifvas, Nedanstående exempel, hemtadt från statsbanorna, i Holland, torde i viss mån lemna ut begrepp om denna proportion. Ett enskildt bolag har åtagit sig att bedrifva trafiken på dessa banor. Bolaget anskaffar på sin bekostnad all rörlig materiel samt bestrider alla med trafiken förenade utgifter. Deremot åtnjuter bolaget, hvars åtagande är förenadt med stränga bestämmelser, rättighet att, förutom en viss andel i nettobehållningen af trafiken, för dennas bedrifvande äfven uppbära en viss procent af bruttoinkomsten, nemligen;: . Rår. — Proc. då bruttoinkomsten pr banmil Dtgör 48,000 — 100 oh 100.000 — 58 hå 200,000 — 47 Nb op -300;000 — 41 on 400,000 — 36 öfverstiger 450,000 — 35 Man ser häraf, att, vid detta system, då bruttoinkomsten uppgår till 48,000 rår per svensk banmil, anses utgifterna vara betäckta. Då bruttoinkomsten åter öfverstiger denna summa, anses utgifterna ökas i följande proportion: sv ör Tillökning i: Bruttoinkomst. Utgifter. Bruttoinkomst. Utgifter. För 48.000 rår. 48,000 rdr. 100:000 58000 — 52,000 rdr. 10,000 rdr. 200,000 —94,000 100000 — 36;000 -300,000 123,000 100,000 29:000 s 400000 144000 100000 21.000 450,000 157,500 50000 —13,000 Följande tabell utgör ett sammandrag af uppgifter, hemtade ur trafikstyrelsens berättelse för år 1868: NE BER er Rn Tra fra Hl Ak rt ON