Aftonbladet – 25 februari 1870, sida 2

hus; jag anmodades att stiga in i ett rum, och en ung flicka kom mig der till mötes. Är ni den nya guvernanten, miss Hereford ? aJa. Som jag tror, hade jag det nöjet att se er i Nulle, svarade jag och räckte henne handen. Det är jag säker på, att ni inte hade. Jag har aldrig varit i Nulle. Kate och Harriet voro der med mamma och pappa. Jag, Fanny och Grace kommo i förra veckan direkt hit från England med vår bonne. Det kan synas besynnerligt, men det är dock sannt att hvarken jag eller mina vänner i Nulle hade fallit på den iden att fråga mrs Paler, huru många elever jag skulle få. Två barn voro med föräldrarne i Nulle och det föll mig icke in, att de egde, flera som behöfde min undervisning. Huru många systrar äro ri, min vän? Åh, vi äro fem. Skall jag undervisa eder alla? Naturligtvis! Vi ha ingen annan lärarinna. Också ha vi två, små bröder, men de äro ännu nästan i vaggan. Hade mrs Paler afsigtligt förtegat antalet? eller var det af tanklöshet som hon aldrig nämnt det? Det säkra är, att jag i tysthet tänkte, att om jag någon gång antoge en lärarinna för fem elever, nog skulle hon på förhand underrättas om det fjerdedels tjoget. Snart skockade de sig alla omkring mig, — frimodiga, muntra yrhättor, synbart ovana vid all lydnad,och at en ålder, vexande mellan sex och tolf år. Mamma och pappa äro ute, men jag kan j tro att de dröja länge. Önskar ni träffa namma? . Det skall blifva mig ett nöje att få helsa henne.n (Forts.)