Aftonbladet – 24 februari 1870, sida 2

— Föreläsningen i vetenskapsakademiens hörsal i går afton rörde sig omkring ett ämne af stort intresse. Doktor Montelius, en af våra yngre fornforskare, som redan gjort sig fördelaktigt känd genom ett värdefullt arbete öfver Jernåldern, införde oss här i en annan del af denna mystiska tid, som gömmer sig bakom den skrifna histöriens och den äldsta sagans förlåt. Efter en hastig blick på Stenåldern i norden, gaf han en skildring af Bronsålderas kultur, sådan hon visar sig i de fynd från denna tid, hvaraf musöerna 1 Stockholm och Kjöbenhavn förvara så vackra och dyrbara samlingar. Särkilt erinrade han om de intressanta fynd af väl bibehållna klädespersedlar från denna tid man för ej längesedan gjort såväl i Danmark som här i landet, om den märkvärdiga i Ystadstrakten funna bronsvagnen, hvars sammanhang med den religiösa kulten redan blifvit af professor Nilsson uppvisadt, liksom om de prof på bronstidens bildskrift vi ega i hällristningarne. Med ledning af dessa fynd uppdrog föreläsaren konturerna af bronstidens materiella och andliga kultur, så vidt hon af dessa disjecta membra, låter åter hopsätta sig, och vi veta hvad fornforskoingen visat sig i detta hänseende kunna åstadkomma med de till utseendet obetydligaste materialier. Till fullständigande af sin bild, och för att visa hvad bronskaulturen under gynsamma omständigheter kunde blifva, förde han sitt auditorium ned till Medelhafvets stränder, der vi i Homeri greker finna ett bronsfolk, samt öfver oceanen till Mexiko, der ännu på Cortez tid aztekernas märkvärdiga civilisation ej kände till vapen och redskap af något annat ämne än bronsen och obsidianen. Det var naturligt att föreläsaren i behandlingen at sitt ämpe ej skulle kunna undgå att beröra en fråga, som varit föremål för mycken vetenskaplig diskussion, den huru bronskulturen blifvitinförd i norden, och särskilt om det skett genom fenicierna. Hr Mon. telius uttalade sig emot denna åsigt, utom andra skäl, förvämligast på grund af olikheten mellan våra bronsfynd och de irländska, som säkerligen äro af feniciskt ursprung, äfvensom på grund af det faktum att fenicierna, då de började sträcka sina färder utom Gibraltars sund, redan voro i besittning af jernet, hvarat dock i de nordiska fynden från bronsåldern ej finnes något spår. Föröfrigt anslöt sig föreläsaren till den allt allmännare vordna åsigten, att bronsperioden allsicke, såsom man ofta varit benägen att antaga, utgör en fullkomligt isolerad period med skarpt uppdragna gränser, utan genom småningom skeende öfvergångar förlorar sig i både den föregående och efterföljande, att med ett ord den allmänna utveckliogslagen äfven här gjort sig gällande. Det är ej blott från naturforskniogen som de plötsliga revolutionerna alitmera försvinna: äfven fornforskningen förvisar dem alltmera från sitt område. Det intressanta, i ett vackert språk framförda föredraget, hvars detaljer vi beklaga att vi ej kunna återgifva, afslöts med en erinran om hvilken sällsynt skatt vi ega i dessa lemningar från en kultur, äldre än den hvars reliker vi beundra i fynden från de uppgräfda Niniveh och Pompeji. : — Konsert. Den soire, som den skicklige violoncellisten hr Anton Andersen i öfvermorgon klockan 7 eftermiddagen gifver i Adolf Fredriks kyrka, har ett synnerligen underhållande och rikhaltigt program, somi hvarje hänseende länder tillställaren till heder. Sjelf uppträder han med ett adagio patetico af Arnold samt en för violoncelle arrangerad kyrkoaria af Stradella och han biträdes med arior af fru Jacobson, hrr C. Behrens och Fogelberg, med ett violinsolo af fröken Anna Agrell samt af stor orkester under anförande Öar