Aftonbladet – 23 februari 1870, sida 2

skulle bli, i samma ögonblick fiskstimmen lemnade vår kust: en menniskotom -rad af klippor och skär. Dertill kommer, att jag vet, huru litet man till och med här i Norge — åtminstone i östra delen af landet — har reda på sammanhanget med och olikheten emellan de särskilda slags fisken, som idkas utåt landets vestra kust, och det är väl knappt någon förnärmelse att antaga, att kunskapen i detta afseende bland mina svenske läsare icke är större, under det att det torde finnas åtskilliga, som icke ogerna göra bekantskap med de stora hufvuddragen af denna närings statistik och historia. För den, som af kommersiella eller allmänna vetenskapliga skäl vill intränga djupare i ämnet, finns det tillgång till en temligen vidlyftig litteratur, bland hvars förnämsta verk jag vill nämna de två nyaste, nemligen O. Löbergs Norges Fiskerier (Kristiania 1864) och den bergenske köpmannen H. Baargs: Les påches de la Norwege (Paris 1867). En innehållsrik öfversigt öfver fiskeriernas historia i äldre tider — ett ämne, om hvilket tjocka böcker kunde skrifvas. — har stortingsmannen L. Daa meddelat i en afhandling i tidskriften Norden för år 1868. De två slags fiskerier, om hvilka förnämligast är fråga, äro torskfisket och sillfisket. Bäda dessa — af hvilka torskfisket hufvudsakligen kommer på den nordligare, sillfisket på den sydligare delen af Norges vestra ust — delas åter i åtskillga underafdelningar, dels efter de lokaliteter, på hvilka de vid en bestämd tid på året försiggå, dels efter beskaffenheten af den fångade fisken. Så skiljer man vid torskfisket mellan skreieller vår-torskfisket, Finmarksfisket, det på kusten af Romsdals amt idkade torskfisket samt bankfisket, hvaremot sillfisket delas i vårsillfiske; sommarsillfiske och storsillfiske. I. Det vigtigaste vårtorskfisket försiggår i Lofotens och Vesteraalens fögderi dels på den inre sidan af Lofotens ögrupp, dels på dennas ut mot det öppna hafvet vettande yttersida och infaller under tiden från midten af Januari till midten af April, då de stora fiskstimmen, hvilka man med ett betecknande namn kallar torskberg, komma upp från hafsdjupet och närma sig till kusten för att leka. nan det ännu är fullt slut, begifver sig en stor del af den fiskande allmogen längre mot norr och öster till Finmarksfisket, som infaller i April och Maj såväl i vestra somöstra Fiomarken, intill hvars kuster torsken nu har komrit. — Det är här ett mycket mera vidsträckt kustområde och dessutom mera öppet mot hafvet, på hvilket fisket försiggår, och dessa båda omständigheter i förening göra, att det aldrig kan bli så säkert som Lofotfisket: Ån draga sig fiskstimmen i störstå massa in på ett ställe, än på ett annat, och nu gäller det först, att allmogen kan få underrättelse. härom, och dernäst att den snart kan samla sig på den rätta punkten. För det förra skall snart bli sörjdt genom den af förra storthinget beslutna fortsättningen af telegräfledningen längs hela Finmarkens kust; flyttningen från ett ställe till ett annat sker redan nu med stor lätthet, emot hvad förut var fallet, genom den regelbundna ängbåtsfart, som med icke ringa besvär hålles i gång under fisketiden. Samtidigt med Lofotfisket, således under årets första månader, drager sig torsken äfven till land på hela kusten ända ned till Söndmöre, dock i största massan vid Romsdals amts kuststräcka, och ända fråmemot sommaren och hösten fortfar man att utåt kusterna af Tromsö, Throndhjems och Bergens stift fiska åtskilliga till torskslägtet hörande fiskarter såsom sej långa, brosme, hysev 0. sS. V. En särskild art af de vid de romedalska kusterna idkade torskfiskerierna är bankfisket, hvilket bedrifves på ett afstånd af 412 mil ute på hafvet vid de der utanför den längs kusten löpande. rännan: uppstigande bankarne. — Det bedrefs i lång tid i öppna båtar, och det är först på senare: åren, då man, tagande lärdomaf svenska fiskares exempel, har begynnt. begagna däckade båtar, som detta fiske har förmått få någon betydenhet. — En ännu ljusare framtid torde man här kunna tillmötesse, när det upplodningsarbete på fiskbankarne är fullbordadt, till hvilket ar störthinget 1865—66 anslogos 33,500 spd, hvaraf 12,500 spd till anskaffande af ett särskildt, för upplodningsarbetet inrättadt ångfartyg: Torskfiskeriernas historia i Norge går nära ett årtusen tillbaka i tiden. Redan från Harald Hårfagers tid har man en berättelse, att folk begaf sig till Löfotenpå torskfiske, och -genom:-de följande århundradena kan man spåra; att fisket ständigt har varit begagnadt såväl i Lofoten och iFinmarken, som äfven längs -hela kusten derifrån ned mot Bergen. Då och då berättas det väl att det ej slog till, men till något egentligt atbrott, grundadt derpå, att fiskstimmen icke hade gått in under kusten, finns intet spår, och man kan således säga, att man nu har ett årtusens erfarenhet, ått detta icke: heller skall ske — säkerligen en fullkömligt till fredsställande garanti. Härtill kommer äfven, att ett dylikt afbrott, redan ur vetenskaplig synpunkt betraktadt, ligger utom sannolikhetens gränser. Torskarternas fortplantningsförmåga, yttrar en af de här ofvan nämnda. författarne, är så ofantligt stor — i en enda stor fisk 10,000,000 tomkorn .— att ingen tanke kan uppstå derom, att det står i mensklig makt att företaga något, som kan ha deras utrotning eller-eng deras förminskning i någon märklig grad till följd. Ommillioner på millioner uppfiskas ända från småtorsken längs land, hvilken Ca SIENNA EKEN cHvart skall du taga vägen; lilla Hereford ? Film Tmilv Chandao onm olknlla 4ållkhausn sv