Aftonbladet – 22 februari 1870, sida 3

; trakta saken ur toleransens synpunkt, hvilken han l ansett liktydig med indifferentismens. Jag tvekar icke att erkänna, att äfven jag är varm vän af I toleransen; men det är icke till följd af likgitigI het, icke derföre att jag menar, att hvarje tro är lika god; nej derföre att min tro, som är vår kyrI kas, är mig öfver allting annat helig och dyrbar, I respekterar jag äfven hvar och en annans ärliga Toch Spprikti a tro, i så måtto, att jag för ingen del skulle vilja med yttre och verldsliga medel söka göra något intrång deri. Toleransen är i mina ögon liktydig med den kristliga kärleken, som bjuder mig, att jag mot mina medmenniskor licke skall handla annorlunda än jag vill att de i Isamma sak skulle förfara emot mig. Jag anser I det alldeles obefogadt att i fråga om religfösa anI gelägenheter söka tillfoga olika tänkande några slags svårigheter genom yttre medel, vare sig att. de bestå i våld och uppenbara förföljelser eller uti inskränkningar i deras menskliga och medborgerliga rättigheter. Tro är nemligen icke något som man kan taga efter befallning eller som den ena menniskan kan gifva den andra; det är något, som man sjelf måste kämpa sig till med hjelp ofvanefter. I fråga om förhållandena inom Kkyrkan anser jag visserligen alla utväxter obehöriga; jag tror, att ordning och kyrklig disciplin der äro nödvändiga; men jag anser deremot alldeles obehörigt att vilja öfverflytta denna kyrkliga disci-lin in i det borgerliga samhället, och det kan icke ske utan att ä andra sidan statsmakten såsom: sådan med alla sina verldsliga attributer, såsom krigsmakten till lands och vatten 0. 8. v. blir herrskare inom kyrkan och på det religiösa området. Vill man verkligen anse det rätt och lämpr ligt att genom rättsinskränkningar för vissa me borgare söka verka för tros-enheten, då måste man, i fall man vill vara i ringaste mån konsevent, gå längre, då måste man beträda de aktiva örföljelsernas stråt, Hyser man en sådan uppfattning, då är det ju oförklarligt, huru man kan vilja låta främmande trosbekännare bo ibland oss, då borde man ju anse för angeläget att så fort som möjligt förjaga dem från våra landamären; och huru kan man i sådant fall och om man anser det vådligt att de här utöfva något inflytande, vara nog kortsynt att låta dem här sysselsätta sig med borgerligt förvärf, medelst hvilket de kunna förskaffa sig rikedom, som ju också innebär makt. Hvarför förnekar man dem då icke att förvärfva sig kunskaper och högre bildning, i hvilken äfven bor en makt, som väl näppeligen någon borde kunna förbise? Men om man för allvar vill upprätthålla ett sådant system, hvar skall man då stanna? Hvarför skall man då icke anställa formliga kättarejagter, hvarföre skall man då icke bränna alla dissenters till Guds ärav, såsom det fordom hette, då man verkligen drog ut konseqvenserna af systemet? Hvar finnes då en gräns, vid hvilken man med pågot skäl kan stanna, innan man kommer till de nämnda ytterligheterna? Den nuvarande gräns, som man säger sig vilja upprätthålla i kyrkans intresse, är ju alldeles godtycklig och imaginär. Den förut omnämnde talaren bar yttrat någonting, som ungefärligen innebar, att religionen utjorde folkets andliga beväring. Detta är visserigen sannt; men det gäller att här icke göra en förvexling af begrepp. Man får här icke förblanda med hvarandra officiel trosbekännelse och religion, dogmatik och kristendom. Den ärade talaren har sjelf talat om den intellektualism, som betraktar de religiösa motsatserna såsom endast beroende på dogmatiska skiljaktigheter. Men man har i sanning skäl att fråga honom, om det är på intellektualismens, på de dogmatiska systemerpas väg, som kristendomen utvecklat sig; — nej, det är på den enfaldiga trons och på den verksamma kärlekens väg, och det är på den vägen, som den ännu i dag tillkämpar sig sina verkliga segrar. Det är den verkliga religiösa tro, den lefvande kristendom, som finnes i landet, hvilken utgör dess andliga beväring... Månne nu denna beväring skulle falla till föga och släppa vapnen ur sina händer, derför att ur grundlagen borttåges bestämmelser, som innebära rättskränkningar mot dem, som icke officielt tillhöra vår trosbekännelse. Finnes denna andliga beväring inom kyrkan, då är ju ingenting förändradt derigenom att man upphör att kasta skugga på kyrkan genom att förfölja i hennes föregifna intresse; finnes den åter icke, så tror jag förvisso ej, att den växer upp just utur det s. k. skydd, som skulle ligga uti de ifrågavarande grundlagsparagraferna, hvilka i förhållande till det religiösa lifvet icke äro och icke bli någonting annat än ett stycke papper med litet trycksvärta. Den ifrågavarande talaren antydde, såsom jag tyckte mig finna, att vår kyrka framför andra vore i den lyckliga ställning, att den icke företedde några slitningar emellan olika partier. Jag tror dock, att slitningar visst icke saknats, att denne talare sjelf nog kommit i beröring med dessa partislitningar. Men buru sådant skall förekommas och afhbjelpas genom verldsliga lagar är mig omöjligt att fatta. Jag erkänner till fullo den fördelaktiga ställning, som lutherska kyrkan intager emellan katolska kyrkans stela oböjlighet å den ena och sekternas oroliga äflan å den andra. Men kyrkan bör å ena sidan akta sig för att genom intolerans och genom att sätta kött sig till arm ge ett visst berättigande åt sekternas protest och å den andra taga sig till vara, att hon icke utsätter sig för den beskyllningen att i viss mån hysa samma mot sambällsfrileten riktade tendenser, som den nämnde talaren funnit gifva sig loft å det stora kyrkomötet i Rom. Att judendomen skulle innebära en protest emot kristendomen — såsom samme talare påstått — kan jag för ingen del medgifva. Judendomen är den grundval, på hvilken kristendomen utvecklat sig, den jordmån, i hvilken den uppvuxit. De mosaiska trosbekännarnes religiösa tro och bekännelse hvilar på den lag, om hvilken Kristus sagt: I skolen icke mena, att jag är kommen till att upplossa lagen eller profeterna. Ty jag säger eder för sannt, till dess att bimmel och jord förgås, varder ej förgången den minste bokstafven, ej heller en prick af lagen.Skilnaden är den, att vi tro att förlossaren kommit, medan judarne ännu vänta på honom. En tysk religionslärare berättar, att han en gång samtalat med en för sin lärdom och personlighet mycket ansedd rabbin och dervid sagt, att många kristna teologer omfatta åsigten om frälsarens andra personliga tillkommelse på jorden. Vore så allmänt förhållandet,, yttrade då rabbinen, så tror jag att hela vårt folk lätt skulle falla eder till Att rikta förebråelser mot de mosaiska trosbekännarne derför att de icke assimilerat sig med oss, är i sanning ett hårdt tal, då man under århundraden gjort allt för att motverka och omöjliggöra en sådan assimilation. Erfarenheten visar ju redan, att sedan äktenskap emellan kristna och mosaiska trosbekännare blifvit medgifna ha ganska många sådana band blifvit knutna, och oftast bar dervid det aftal blifvit träffadt att barnen skola uppfödas i den kristna bekännelsen. I samma mån som man borttager rättsinskränkningarne, försvinna å ömse sidor fördomarne, så att en verklig förbrödring kan ega rum. Jag hoppas, att den stund nu är kommen, då stadganden skola utplånas ur vår grundlag, som innebära. en förkastlig intolerans. Ur synpunkten både af statens och kyrkans välförstådda intressen skall jag med glädje och utan betänkande med min röst bidraga till antagande af de hvilande