Aftonbladet – 19 februari 1870, sida 3

j b HSVPALUG USLYUGING TR TORA Hal Van bg icke betrakta individens intresse som det högsta. IHan ställde sig här på samhällets ståndpunkt. Föröfrigt har vår nyare lagstiftning erkänt samvetsfrihet. Något religionsförtryck finnes numera alldeles icke i vårt land. Men man bör icke förbise det nära samband, hväri den svenska staten står med den evangeliskt-lutherska kyrkan. Det är nu tre och ett halft århundrade sedan en såIdan kyrka började finnas i vårt land. Hälften af denna tid har behöfts för att grundlägga henne och gifva henne lifskraft, den andra hälften för att rotfästa henne och låta hennes inflytande tränga allt djupare. Hela vårt samhä!!e med alla dess institutioner har mottagit ett djupt intryck af denna kyrka. Ju fastare tron på hennes läror TI varit, desto mera har hon inverkat på lagarne, Jinstitutionerna och tänkesättet. Ju lösligare hon varit, desto svagare har hennes verkan blifvit. IDA så förhåller sig, kan ingen förändring, som beI rör -statskyrkans line 03 stå enstaka: Derföre måste man noga betänka konseqvenserna af hvarje sådan förändring. Detta har man, italarens tänke, ej nog iakttagit i det ifrågavarande förslaget. Ingen fullständig religionsfrihet skulle uppkomma genom detta förslag, Långt derifrån. -Hvarom tvistar. man då egentligen? Om ingenting annat än; huruvida man, skall gå några tusen steg längre eller icke. Talaren ville yttra sig om förslaget sådant det är, icke sådant det kunde vara. Han tror, att dess antagande skall motverka det praktiska genomföratdet af religionsfrihetens grundsats. Det vill gifva främmande trosförvandter tillträde till statens embeten. Att börja med gör det ett undantag för konungens rådgifvare, statsrådetsledamöter. Redan detta är en horreur, då mai talar omreligionsfrihet. Är det deremot icke meningen att införa fullständig religionsfrihet, då man glömt, att konungen äfven bar en annan rådkammare, högsta domstolen. Denna skall bland annat yttra sig, när det är fråga om att konungen .skall utöfva sin benådningsrätt. I sådana grannlaga frågor. beror det mycket på det etiska åskådningssättet, som så nära sammanhänger med den religiösa bekännelsen: Om kohungei vill begagna sig af den rätt grundlagen gifver bonom att vid afgörandet af ett mål sjelf taga plats i högsta domstolen, måste han såsom svenska kyrkans öfverhufvud komma-i en besynnerlig ställning till -.de ledamöter, som icke tillhöra denna kyrka. När man vidare betänker att: högsta domstolens utlåtande skall infordras vid hvarje lagförslag, så blir det fråga om svenska -statskyrkans intressen kunnå anses fulkomligt garanterade; ifall främmande trosbekännare innehafvå sett större antal platser inom denn domstol: Här finna vi utan svårighet att förslaget lemnar mycket öfrigt att önska, ochatt det icke förstått ställa sig i harmoni med sig sjelft. Man tänke sig vidare en jade på domaresätet.Hanskall höra vitnena och fö: restafva dem eden. Såvida de tillhöra vår. kyrka, skola de svärja vid Gud och hans heliga. evangehum. Men på Guds heliga evangelium : tror icke den judiske. domaren. Då han förestäfvår dessa ord, huru talar han då? Talar han ur själens inhersta djup, eller talar han blött såsom. en tolk? Ett brott begås på söndagen... Utom det ansvar lagen föröfrigt stadgar för förbrytaren skall han äfven böta för, sabbatsbrott. En domare af främmande: trosbekånnelse är jäfvig. att döma i religionsmål. Han skall döma öfver brottet föröfrigt. Men.en vikarierande domare måste tillkallas för att döma öfver sabbatsbrottet. . Talaren ville icke nedgöra förslaget. Det är blott den strikta, orubbliga klara logiska tillämpningen söm vänder sig mot detsamma. Man trodde sig häfva åfhjelpt alla svårigheter genom att stadga, att främmande trossbekännare som embetsmän icke få befatta sig med mågot som hör till religionsvården. Men detta uttryck är så elastiskt och sväfvande, att man aldrig kunnat finna någon bättre tummelplats för de skilda öfvertygelserna... Uti så stora, så i samhällets hela lif ingripande frågor borde man ikågkomma en stor mans. yttrande; Den som vill bota samhällets refvor gånge dertill såsom en läkare, till sin sjuke fader.-med en af vördnad darrande nand. Framför allt är. det af omätlig vigt, att innan frågan framlägges hon måtte vara nog pröfvad. Sådana frågor. borde företrädesvis utgå från regeringens initiativ och icke genom enskilda motioner, om hvilka man icke ens känner. huru de kommit till. Det är åtskilligt i vårt rättsväsende, söm behöfde ändras för att det skulle komma i harmoni med den nu Töroplagna rättigheten. för främmande trosbekännare att,bekläda embeten, om nemligen en sådan förändring skall.leda till -helsa och styrka för: samhället, icke. till sjuklighet och förslappning. Bland undantag. som borde finnas i förslaget men icke finnas äro äfven lärareplatser vid elementarläroverken, högre folkskolor, universiteter och seminarier.. Så mycket man;än må tro: på ömsesidig aktning för hvarandras trosbekännelse, är dock begäret att göra proselyter mäktigt och lockande. Talaren erinrade om den 16 8 af vår skollag som stadgar att läraren skall vaka öfver läårjungens timliga och eviga välfård och om olämpligheten i att anförtro detta religiösa målsmannaskap äfven. till statskyrkan hörande. bärnåt främmande trosbekännare! Afven detta visar, att förhållandena icke äro tillräckligt förberedda för ett sådant förslåg. Uti det gamla, som ickeskulle förändras; finnes för mycket sorh skulle komma attståi strid med det nya och derför leda till disharmoni. Justitiestatsministern hade här uttalat en storartad uppfattning af--befordringsrätten efter skicklighet och förtjenst! Men tall anKöll: att få erinra attdet finnes: någonting som kallas besvärsrätt i fråga om förslag till embeten, och hurw kan man då påstå, att det der små kunna är tillräckligt föratt förebygga de: olägenheter, som kunna bppstå. Om en främmande trosbekännare? söker: ett embete och; ehuru för öfrigt. mera meriterad än de andrarsökande, blir utesluten från förslaget och klagar, är det svårt att inse; huru embetsverket eller konungen skulle kunna undgå attutnämna honom. Detta är ett ytterligare bevis på, att när man vill åstadkomma en halfhet och försvara den såsom en helhet; begår man en dubbel halfhet. Ärdtiden nu inne för en sådan förändring? -Talaren kundeför sin del icke tro det: Redan då denna sak år 1867 var före häde han gjort en historisk frafnatällning, af frågans utveckling i andra länder. Redan di hade han erinrat om att man i England, då man par katoliker och, judar tillträde till statens emeten, bestämdt undantagit vissa embeten; då man deremot. här åtnöjde sig med det sväfvande uttrycket religionsvård, Han hade yrkat på återre: miss, af. förslaget för att få det hvilande i förbättradt skick. . Detta hade ej lyckats, men hän hate åtminstone. gjort. sin skyldighet. Nu hade hah, hemtat sina skäl mot förslaget från sjelfva deh objektiva lydelsen af detsamma, och icke inlåtit sig v principen. De bevis, som blifvit anvähda till försvar för förslaget, kunde han ej gå in på. Det åf en föregående talare anförda exemplet af Wasa skulle lika väl kunda användas för att komma till-ett, motsatt resultat.. Om religionsfrihetens grundsats. kan praktiskt genomföras, bar talaren ingenting -deremot, men han vill, att NS EN BRYN MM CU — I AM 0 FR AN RN AA dt rr ft JA RÅ FR Pr FY bt RR JFR ta FR 0: det skall blifva någonting helt.För närvarande Pp är marken icke tillräckligt beredd för att en så-)ti dan förändring skall kunna verka på ett välgö-0 rande sätt. (Forts) al k N Bö Andra kammaren. la