Aftonbladet – 19 februari 1870, sida 2

I anledning af vår artikel, deruti vi belyste Stockholmspostens.sätt atttolka 8,35 i 1864 års banklag, har vår samtida i måndags yttrat sig. Likasom förra gången; då han fann nödigt att ej fortsätta. påståendet om att man ej finge tänka,på riksbankens bästa i strid mot de enskilda bankernas, så har han nu tystnat med. påståendet, att den nyssnämnda :0,i banklagen för bankdelegare och andra .betryggade. att nio tiondedelar af. grandfonsön skulle finnas qvar, då en enskild ank, till följd af förluster, ställes under utredning, Det svåra misstaget erkännes ,emellertid icke, utan i stället heter det: Vi kunna förstå att vår samtida ej ställer några stora anspråk på samtliga bankpet rdamötera heder, utan i bästa fall behandlar dem, som om de alla hörde till den kategori bland anklagade, som ej kunna åt saken fällas. Man finner häraf att, enligt vår motståndares sätt att se och framställa. förhållandena, man icke får bestrida hans tolkningar at lagen om enskilda bankerna, utan att man skall anses hafva angripit samtliga bankstyrelseledamöters heders och velät behandla dem såsom. anklagade. Men då vår samtida pastår, att lagstiftningen om riksbanken måste ändras, enär denna eljest hotar seganderätten., huru anser han sig då handla i afseende på ledamöternas i bankoutskott och riksbanksstyrelsen heder? och till hvilken kategori, af anklagades räknat han dem? Vi endast fråga och öfverlemva tillämpningen åt våra läsare. Pl Vår samtida inleder sin senaste artikel med en ordrik framställning af huru den offentliga diskussionen borde föras. Valet af åsigter, stånde en hvar fritt och utan tar del, heter det. här. Stridssättet bör deremot vara hofsamt, upplysande och vitnande om sanningskärlek. . Orden äro väl. sagda och, hvad mer är, sanna. Men huru har vår samtida sjelf följt, sina vackra läror. Vi återkalla i minnet. vär första artikel. (nr 12 den 17 Januari). Vi våga, säga, att i den icke fanns något, som. borde hindrat skriftvexlingen att blifva i allo hofsam. Men huru bemöttes den af vår samtida? Jo, med hån och invektiver, beskyllningar att vi talade för vårt näringsfång och andra dylika utlåtelser. Och så har vår samtida alltjemt fortsatt och: fortsätter. ännu i samma nummer, der han framställer nyssciterade vackra reglor. Ja, för att gifva ökad glans åt dessa, öfverlemnar: han sig I samma artikel åt det barnsliga: nöjet att nämna vår tidning med ändradt. namn, eller hvad i dagligt tal kallas att gifva öknamd. Ar månne äfven detta att realisera de verkliga sedliga grundsatser, om hvilka vår motståndare talar? En erinran anse vi oss ännu böra göra. Vår motståndare uppställer lugn och betänksamhet såsom fordringar på den offentliga diskussionen. Saknar han nu sjelf alldeles förmåga af lugn och beräkning? Eller hvad betecknar det väl att han icke kan yttra sig om faktiska förhållanden, rörande de enskilda