Aftonbladet – 18 februari 1870, sida 3

tullstandiga nstan pa de talare som 1 debatten deltogo med att omförmäla, att utom de af oss främst uppräknade ledamöterna såsom talare för reformen uppträdde jemväl hrr Falk, Gumelius och Ola Jönsson i Kungshult. Vi öfvergå härefter till vårt referat. Debatten öppnades af Hr Victor Rydberg, som yttrade: Herr talman! Mina herrar! Då en nykomling som jag, utan vana vid den offentliga debatten, känner sig af pligten manad att yttra sig i det nu föreliggande vigtiga ämnet, så sker det naturligtvis icke med anspråk på att bringa några nya synpunkter eller argumenter till en fråga, hvilken i sjelfva verket redan kan sägas vara löst såväl af grundlige rättslärde som af de civiliserade folkens rättsmedvetande, och löst till iförmån för den sida, som påyrkar politisk och social likställighet mellan ett lands medborgare oberoende af deras trosbekännelse. Jag uppträder här till en början endast för att uttala en Önskan — den önskan nemligen, alt kammaren under den förestående debatten ej vidare må få höra ett visst argument upprepas, som förut spelat en icke obetydlig roll, när sådane frågor förekommit, det argument, att fördomar mot den föreslagna reformen skulle förefinnas inom en eller annan valkrets. En öfver lagförslag rådgörande och voterande riksförsamling må väl beakta, men icke akta, må väl i beräkningen upptaga, men icke respektera hvad som erkännes för en fördom. Redan det, att riksförsamlingen är vald af folket, innebär den tillräckliga garantien för att intet beslut fattas, som icke har något ryggstöd i den verkliga och upplysta folkopinionen; skulle man derutöfver fästa afseende vid ogrundade farhågor och falska föreställningssätt, som kunna förefinnas i den ena eller andra bygden, så förlorar riks församlingen ur sigte såväl sin moraliska värdighet som sin höga uppgift att genom lagstiftningen befrämja, i stället att tillbakahålla civilisationen. Den rätt, som vår författning tilllägger valmännen, nemligen att inverka på lagstiftningen, koncentrerar sig i deras rätt att välja till riksdagsombud sådana män, som ega deras förtroende, samt att vid ett kommande val välja andra, ifall de förra ansetts icke längre motsvara detta förtroende. Så långt, men icke längre sträcker sig på detta område valmännens befogenhet. Derefter vidtager den valdes rättighet och pligt att såsom sjekständig man, oberoende af påtryckningar från ena hållet eller det andra, afgifva sitt votum, ickei öfverenstämmelse med åberopade verkliga eller föregifna fördomar hos valmännen, utan i öfverensstämmelse med sin egen öfvertygelse om hvad som är rätt och sannt, Vår författning känner intet imperativt mandat af det sla som senast spökat i Paris, och jag är öfvertygad, att så länge denna kammare består af sjelfstän dige män, skall hvarje vädjande till några valmäns fördomar, vare sig det sker i stillastående:s eller framåtskridandets intresse, bemötas såsom det förtjenar. Det står naturligtvis hvarje repre sentant fritt att redogöra för de åsigter i frågan, hvilka äro förherrskande i den valkrets, från hvilken han hitskickats, och en sådan redogörelse kan utan tvifvel innehålla värderika upplysningar; men sin egen ställning till frågan måste han intaga och försvara i enlighet med sin egen öfvertygelse, som säger honom: respektera icke fördomen! respektera rättvisan! Mina herrar, det låter icke förneka sig, att de lagparagrafer, kring hvilka denna debatt kommer att röra sig, hvila på bekännelsetvångets princin,. Detta har erkänts äfven af en from prelat, då aan talat om det lätta tryck, som dessa paragrafer äro egnade att utöfva på icke lutherska svenska medborgares samveten, Frågan, som nu skall afgöras, är ytterst den: hvilkendera grundsatsen skall Sveriges grundlag hädanefter tillämpa: bekännelsetvångets eller bekännelsefrihetens? Att vackla emellan begge är en svaghet och skall snart blifva. en omöjlighet. Vi måste modigt och uppriktigt bestämma oss för den ena eller den andra. Vacklandet är en svaghet, ty den som ej vill bryta med bekännelsetvånget, handlar fegt och oärligt, när han, betraktande detsamma som godt och välgörande, icke påyrkar dess tillämpning i sin fulla stränghet och fordrar dot åårda tryckets, fängelsets och landsflyktens och, hvarför icke, bilans och bålets återinförande, sedan det s. k. lättare tryck, som ännu existerar, visar sig till fullo vanmäktigt att upprätthålla det sken, som kallas bekännelsens enhet. Vacklandet skall med hvarje dag mera blifva till en moralisk omöjlighet, sedan hela den civiliserade verlden, med undantag af de slaviska staterna samt Rom och Sverige, ur sin lagskipning utplånat bekännelsetvångets grundsats och fördömt den som en afskyvärd källa till orättvisor, grymheter och brott, Det finnes en sjelfständighet, som är vördnadsbjudande, men det finnes ock en annan, som icke är det, och det är den, som stoliserar öfver att ej taga intryck af hvad som är förnuftigt och sedligt i verldens dom öfver våra handlingar. Vacklandet mellan de begge grundsatserna skall äfven blifva till en fysisk och politisk omöjlighet, emedan de städse ökade kommunikationernå mellan folken underlättar ej blott ideuthytet, utan ock de ömsesidiga inflyttningarne och sålunda utplånar konfessionernas gamla gränser. Dessa gränser, förut geografiska, blifva mer och mer hvad de skola vara: andliga gränser. Medan katolska kyrkor byggas i England, byggas evangeliska uti Italien och Spanien. Det i sig sjelft onaturliga förhållande, att en religiös bekännelse skall vara allena giltig inom vissa landamären och fågelfri utanför deras råmärken, försvinner med hvarje dag och skall icke beller här kunna i längden upprätthållas af några tvångsåtgärder, Striden mellan de begge principerna: bekännelsefrihet eller bekännelsetvång, är säledes, i stort sedt, redan afgjord. För oss gäller det nu blott, om bekännelsefriheten i dess grund och nödvändiga följder skall erkännas nu samt tvistefrågan och agitationerna dermed upphöra, eller sm de ännu skola fortfara att besvära våra sar,veten och tynga på våra öfverläggningar om lar,detg väl. Vi skulle säkerligen icke tveka att försvara bekännelsetvångets döende sak, i fall Zen vore god, ty sådan kan en strid vara, att et är hederligt att höra till de öfvervunne; men bekännelsetvångets sak är icke god, den är en ond sak, väl värd sin undergång. Den har befläckat kristendomens rena sköld och fylt, dess häfder med ohyggligheter. Ur egen erfarenhet kan jag berätta, att jag mer än en gång hört mosaiska trosbekännare, som sagt sig vara från barndomen dragna till kristendomen, sådan hon möter dem i evangelium, men tillbakastötta af kristendomen sådan hon möter dem i historien, under århundraden besudlad med skändliga förföljelser, med plundringar och mord, begångna i religionens naton på deras fäder. Det lätta trycket, som nu återstår, tynger hufvudsakligen de ädlare naturerna bland dissenters och judar, ty det icke blott stänger för dem åtskilliga verksamhetsvägar, utan än mer sårar dem i deras medborgerliga ära, som det är statens ovilkorliga pligt att skydda. Ingen, jag är derom öfvertygad, skall kunna bevisa, att mosaiska religionen elley någon af de divergorande protestantiska bekännelser, som räkna anbängare i Sverige, inskärpa läromeningar, på grund af hvilka man på förhand vore berättigad frånkänna desse våra medborgare de egenskaper, som göra dem moraliskt kompetenta till att tjena det allmänna såsom follrepresentanter, embetsmän och lärare. De ifrågavarande lagparagraferna, i sin närvarande lydelse, äro således numera endast lockbeten för de sämre naturerna bland dissenters och judar att för verldsliga fördelar öfvergifva sitt trossamfrad. Att utkasta sådana lockbeten, när det sker från deras sida, bestraffas af Sveriges lag som brottsligt; men det torde vara icke minäre fördömligt, när det begagnas af den herrskande kyrkan. Mine herrar! Under de strider, som äfven innevarande viksdag får bevitna beträffande penningfrågor och lokala. intressen — strider, som, ehuru nödvändiga, dock icke äro egnade att lägga i dagen hvad svenska folkets representanter hysa bäst af känslor och wupphördact af tänlkacätt an