Aftonbladet – 18 februari 1870, sida 2

en jemnlike, Då jag först lärde känna mi: man, visste jag ej att han var handlande Du får för ingen del förstå mig så, som at han med afsigt förde mig bakom ljuset; har är sjelfva hedern och grannlagenheten. Mer det föll sig emellertid så.. Vi befunno os: båda på ett främmande ställe, långt ifrår våra hem, och hurudan vår lefnadsställning var, hade aldrig varit ämne för våra samtal. Då jag sedan fick höra att han var lärftskrämare, hade jag redan lärt mig värdera honom framför allt annat i verlden Sedan bad han mig blifva sin hustru. Och tant samtyckte? Jag vill säga dig, min vän, att jag först satte mig och betänkte saken. Innan jag gaf honom mitt svar, uppgjorde jag en kalkyl, hvilket jag belst kunde afsäga mig: Frederick Hemson eller min plats i samhället som ättling af en förnäm familj med en lång sträcka anor, Jag visste ganska väl att ständiga förödmjukelser — icke uppsåtligen, men ändå, hvad jag skulle känna som sådana — skulle komma mig till del, om jag gifte mig med honom. Jag insåg att jag för alltid skulle nedstiga från min samhällsklass — att jag skulle taga det oåterkalleliga steget nedåt från den adeliga damen till krämarehustrun. Men jag trodde att jag skulle vinna min ersättning i honom och jag vågade steget. Ja, Anna, jag har aldrig ångrat mig; år efter år blir det mig allt vissare att iag har vunnit lyckan, men. bortkastat den tomma skuggan deraf. Re Ack, tant, ni är ändå en lika ädel dam som förk.a ; Mitt barn; sådan är ej min ställning i verlden att man så anser mig. Jag har sjelf ställt mig utom hvad menniskorna kalla societetslifvet; men jag beräknade allt detta på förhand, som jag redan sägt dig; och vände