Aftonbladet – 16 februari 1870, sida 2

med en undrande och orolig min. Åt hvem gaf hon förmögenheten, Gregg? -Ja, åt hvem, inföll Edwin Barley. Åt denna lilla flicka, Anna Ursula Hereford. Till henne testamenterade mrs Barley alla sina pengar, liksom äfven sina nipper, med nndantag af dem som ni gifvit enne, mr Edwin Barley. Lagkarlen upprepade nu alla detaljer af det ganska fåordiga testamentet. Hon skulle med ett ord erhålla allt af något värde: pengar, kläder och nipper. Det är högst besynnerligt hvar detta dokument har tagit vägen. Mera än besynnerligt, yttrade mr Edwin Barley. Och hvarför skulle hela affären förhemligas? Jag har redan sagt, sir, att hon aldrig derför uppgaf sin bevekelsegrund. Men kan ni då inte sjelf göra er en idå derom? Den enda jag kan tänka mig, är att hon trodde ni ej skulle gilla att hon gaf en annan allt hvad hon kunde disponera och att hon fruktade ni skulle hindra henne derifrån. Nej, svarade han lugnt, det hade jag inte gjort. Hvarenda önskan som hon förratt at mig, skulle samvetsgrannt blifvit uppId. Tse så, låt oss inte fördrifva tiden med prat, men i dess ställe taga reda på det som är förkommet! utropade den äldre mr Barley. Ett stort dokument med sigill och underskrifter, kan inte så spårlöst försviona. Någonstädes här i rummet måste det finnas. Det måste finnas, men ingen fann det. Den äldre mr Barley blet ifrig och ond; mr Edwin var orubbligt lugn. Den förstnämnde ick till dörren, Öppnade den och ropade miss ölves, :