Aftonbladet – 15 februari 1870, sida 2

namn: Jemima Leo,. Lagkarlen mumlade något om att hennes underskrift möjliger kunde läsas och detta var i sanning allt loford den förtjenade. Jag hade åter just tillslutit porten efte mr Gregg och hans följeslagare, då fraset a en sidenklädning nådde mina öron och Charlotte Delves hastigt kom fram från en korridor. Hvem var det som gick ? Men jag var redan halfvägs upp till Selina och ville ej höra. Miss Delves öppnade porten och blickade efter de bortgående; just i samma stund kom Jemima; den förstnämnde fick henne fatt, och jag tviflar ej på att hor icke tvingade henne till bekännelse. Anna, om jag dör, har jag sörjt för dir bergning; åtminstone... O, Selina! du kan inte dö! — nej, det än omöjligt. Kanske gör jag det inte; jag hoppas det Ja, Anna, jag hoppas det verkligen, trot: det der förebudet, som kanske ändå blott va: en dröm. Troligen fantiserade jag om hvac du berättade mig om Ursula. Menp, tillade hon halft i yrsel, säger du något dylik änn en gång, Anna, så blir jag ond på dig. Jag stod der, plågad af samvetsqval, mer hvad jag sagt var blott till åtlydnad af mir morsg befallning. Åtminstone så väl försörjd som jag förmår, fortfor hon, liksom intet afbrott hade egt rum. Jag lemnar dig mina fyratuser pund. De äro utlånade på fem procent och räntorna skola läggas till kapitalet tills dh blir aderton år; då tillfaller förmögenheter dig. Den bör räcka till så att du slippei gå ut som guvernant. Får jag lefva blir dt hos mig, sedan du slutat i skolan. Naturligtvis var hela guvernantidn bara gyckel — Ursula kunde icke haft allvar dermed