Aftonbladet – 15 februari 1870, sida 2

Jaz; jag önskar höra om ni fattade mitt orediga bref. Jag hoppas det ej är långt; kyrkan är som ni vet inte långt borta; de kunna snart åter vara här. Det är endast helt kort, svarade juristen, som böjt sig ned för att kunna höra hennes matta och otydliga röst. Hvar skall min skrifvare vänta, medan jag läser ? Hon skickade in oss i sitt toilettrum; jag hörde derifrån mr Gregg långsamt uppläsa någonting — hvad, det hörde jag ej, men en gång urskilde jag namnet. anna Ursula Heretord.. Vi blefvo åter inkallade. Anna, gå ned och tag med dig Jemima hit upp, var nästa befallning som jag fick. Skall jag gitva henne medikamenter? frågade Jemima på vägen uppför trappan. Jag vet inte. Min flicka, började lagkarlen till Jemima, kan du tiga? Jemima fick stora ögon, först åt att se dessa personer, för det andra vid denna fråga. Hon kom sig icke ens för att svara och mrs Barley gat Henne etttecken att komma närmare. Jemima, jag är viss på att du erkänner mig ha varit en god matmor; nu önskar jag att du skall göra mig en ringa tjenst till lön derför. Jag har gjort mitt testamente, skall nu underteckra det, och vill att du skall tevitna detta. Den tjenst jag af dig begär, är att du inte nämner detta för någon menwska. Kan jag lita på dig? Ja, nådig fru, det kan ni visst, svarade hon, och på uttrycket i rösten hördes tydligt att hon ämnade hålla ord. För min skrifvares tystlåtenhet går jag i borgen, inföll mr Gregg, medan han stödde den sjuka och lade det uppslagna dokumentet framför henne. Hon undertecknade: Selina Barley; skrifvaren ;William Dixon,, och Jemima sitt