Aftonbladet – 12 februari 1870, sida 3

vackra hufvudet låg stödt mot ett prydligt rikt garneradt örngott; kinden hade en hektisk rodnad och ingen mössa qvarhöll det rika, ljusa håret, som föll ned kring hennes ansigte. I spisen brann en klar eld och på ett bord stod en liten bricka öfverbredd med en servet och på den en kopp. Barnx, började hon och räckte mig handen sjag fruktar attjag blir tagen ifrån dig. ag svarade icke; jag gret icke; alla tårar tycktes mig hafva stelnat. Hvad Selina sade var blott en bekräftelse på min lävge närda froktan; jag kände att jag blef mycket blek. Hvad var det som du perättade för mi om att en Keppe-Carews alltid får ett förebud innan sin död? Och jag kunde skratta deråt! Kommer du ihåg det, Anna? Vet du, barn, jag tror att förliden natt kom till mig ett förebud. ag kastade en rädd blick omkring rummet. Det var en praktfull sängkammare med dyrbara möbler och prydliga toilettpjeser, De röda sidendraperierna voro dragna för fönstret och jag såg tydligt Selina i den rosenfärgade halfdagern. Din mamma sade dig att hon hade en dröm; nu bar också jag haft en dröm, Men det var iate... nej, det var ingen dröm, utan verklighet, ja, ja, sanning var det! Hon kom till mig förliden natt. Hvem? Mamma? Ja. Sägnen inom vår slägt är, att då en af oss skall dö, kommnier den sist bortgångne tillbaka och ger en varning att döden är nära. Ursula var den sista och i natt kom hon till mig.n Ack, det kan visst aldrig vars möjtigt,, snyftade jag, darrsnde från bufvod till fot. (Forta.)