Aftonbladet – 12 februari 1870, sida 2

er denna hoftjenstetid erhöll han åtskilliga af e utmärkelser, som pläga från utlandet komna dem till godo, som anses vara belysta af len furstliga nådens solsken. Så blef han iddare af italienska S:t Mauritiioch Lasariorden, af ryska S:t Anneordens tredje class och af danska Dannebrogsorden. Det var all utsigt till att han, såsom mången före honom, skulle på hofvägen snart avancera till höga befäl och samtidigt till de horcharger och hederstecken, som ställa en medborgatö på de öfversta trappstegen inom rangskalan. Men frih. Liljenerantz syntes redan i en mycket ung ålder ha blifvit fullkomligt mätt å det slags ära, som på den vägen kunde rvärfvas. Efter ett eller annat års tjenstgöring såsom konungens adjutant, tog han afsked ur konungens stab och kort derefter från befattningen såsom tjenstgörande kammarherre hos drottningen. År 1866 tog ban afsked ur krigstjeosten, sedan han beslutit att uteslutande egna sig åt det medborgerliga och politiska lifvet. Han hade då redan inträdt såsom verkställande direktör i Industri-kredit-aktiebolaget i Stockholm och utsågs sedermera till ordförande i dess direktion. Vald till stadsfullmäktig i Stockholm redan då den nya kommunala representationen första gången skulle bildas, blef han äfven vid de första riksdagsmannaval, som egde rum efter representationsreformens genomförande, utsedd till en af hufvudstadens representanter i andra kamaren, hvilket förtroende åter lemuades honom vid det val som sistlidet år egde rum. : Hvar och en mera bemärkt person, hvilkens lefnadsriktning undergår en oförmodad förändring, blir föremål för summariska och oblida omdömen. Med ingen har detta kanske i så hög grad varit fallet som med frib. Liljenerantz, och ingen — skulle vi väl kunna tillägga — har låtit det så litet gå sig till bjertat som han. Inom hofkretsen och bland hans jemnåriga inom rangregementena väckte det horrör att se honom ifrån hofvets salar och order-rummet stiga ned till en borgerlig banklokal, för att der fungera i triviala penningbestyr, och nästan hela embetsmannahierarkien, som utan ringaste an märkning skulle sett honom både söka och vinnasin lycka på hofvägen och då kanske egnat honom sitt fullkomliga erkännande och de vördsammaste aktningsbetygelser, ropade öfverljudt på lycksökeriv, när han egnade sig åt borgerliga värf, pär han sökte och vann .medborgerligt förtroende och när han inom kommunens eller folkets representation uppI trädde med stor skärpa och talang, med frisinthet och sjelfständighet, hvilka sistnämnda egenskaper han föröfrigt ådagalade redan vid I sitt första uppträdande på riddarhuset, der han och hans fader, konservatismens gamle I kämpe, stodo i motsatta läger. ) Man har utan tvifvel rätt deri, att friherre I Liljenerantz var ärelysten ; men vi skulle önI ska, att något mera af den ärelystnaden funnes hos mängden af de löjtnanter och kongl. I sekreterare, som funnit för godt att rynka på näsan åt hans senare lefnadsbana. Det l var en ärelystnad, som icke kunde tilltredsställas af hvarjehanda yttre utmärkelser, utan . laf medvetandet af att duga till någonting, kunna uträtta något af betydenhet och af utsigten att till följd af egna talavger, egen förmåga I och eget oförtrutet arbete komma i en ställning der ban kunde ntöfva ett stort och gagneligt inflytande. Förmodligen sväfvade för hans I sinne bilden af hans farfarsfar, prestsonen Jo;lhan Westerman, hvilkens stora förmåga Gustaf III förstod att använda till gagn för landets finanser och ekonomi och hvilken 1815 dog såsom grefve Liljencrantz, lemnande efter sig det berömmet att ha varit den störste finansminister Sverige och säkert en af de utmärktaste något land haft att uppvisa. Den talang Joh. Liljencrantz utvecklade så,)som folkrepresentant, den outtröttliga ifver loch arbetsamhet han ådagalade, erkännas äf, ven af hans motståndare. Vi ha haft tillfälle att iakttaga hans verksamhet och personlighet ganska nära, och vi böra uttala den öfvertygelsen, att det icke fanns den ringaste affektation i det varma intresse, hvarmed han egnade sig åt offentliga angelägenheter, att han fann sin lust och I glädje i en öppen och ridderlig kamp för principer och att han så klart som någon insåg, att den ära, som vinnes på bivägar och ginvägar och som icke har något underlag i eget medvetantle om förmåga och förI tjenst, icke är särdeles mycket värd; vi böra I tillika uttala den öfvertygelsen, att om han fått lefva, utveckla sig och hiona mognaad, han utan tvifvel skulle blifvit en utmärkt statsman. Den brinnande ifver, hvarmed han omfattade fosterlandets allmänna angelägenI beter, förnekade sig icke intill det yttersta. Ännu på dödsbädden, då han med lugat småleende sade, att iifsfrågan för honom nu endast vore en fråga om veckor och dagar, låg han och studerade med liftigt intresse förslaget till ny poststadga, Kongl. Maj:ts statsverksproposition med tillhörande bilagor 0. 8. V. Frid med den unge folkrepresentantens stoft! fe) heder åt hans minnel... Johan Liljencrantz efterlemnar enka, född ; gretviona Bonde af Björnö, samt en späd dotter. UTRIKES. wo. ooo mätarna I Davis LL