Aftonbladet – 12 februari 1870, sida 2

Hon hade knappt talat till punkt, då dok torn anlände. Mr Edwin gick upp med honom; efter en stund kom läkaren ensam ned och jag passade på att få tala med honom då ingen hörde oss: Skall min moster snart åter blifva frisk, sir? Det kan jag inte säga, min lilla vän, svarade han och betraktade mig allvarsamt. Jeg befarar att hon blir illa sjuk. Den söndagen blef ändtligen slut — ack, hvilken lång dåg den hade varit! — Måndagsmorgonen dagades,.. det var Selinas födelsedag... hon fyllde tjugoett år. Georg Heneage var försvunnen. Polisen genomsökte hela nejden, tryckta efterlysningar utdelades och belöningar för hans gripande utfästes; alla vid sådana fall vanliga mått och steg togos, men han var och förblef borta. Olika gissningar cirkulerade; några förmodade att han lyckatsundkomma på jernväg, andra trodde att han höll sig dold i trakten. Mr Edwin Barley var grymt förbittrad öfver att han undkommit, och svor att han skulle förfölja honom så länge han lefde. Icke den dagen, men den följande — det var en tisdag — kom mr Heneages far, en vacker, gammal herre med snöhvitt bår. Två gånger såg jag honom i korridorerna passera förbi. Han hade ett förbindligt och fint väsende, men tycktes vara böjd af bekymmer. Det sades att han icke ss kunde fatta hvad som inträffat och att han bestämdt förnekade sin sons brottslighet. Hade det olyckliga skottet brunnit af från hans Nä, så hade det otvifvelaktigt skett af våda. Hvarför skulle han då tagit flykten? frågade mr Edwin Barley. Han dröjde endest två timmar och hade före sin afresa ett samtal med Selina uppe